söndag 27 februari 2011

summan...

Upplagd av kl.

3 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

summan av livet - funderar ibland - numera ganska ofta - vad summan är - har blivit - av detta så kallade liv - livet - som känns - 'somehow' - som en dröm - det förflutna livet - har en drömlik karaktär - in retrospect - varje dag ägnas i mitt liv numera åt at summera: - var mitt liv - har mitt liv varit - en 'framgångssaga'? - wohl kaum! - men å andra sidan: det beror ju på vem/vilka man jämför sej med - jag kan ej klaga på de föräldrar jag haft - och fortfarande har - i mitt minne - sen augusti 1972 - respektive mars 1975 - mina föräldrar - och oxå min storasysters föräldrar - som gav mej det bästa dom kunde uppbringa för mej! - sen att jag nu i retrospect beklagar att jag gentemot dom ej var sådan som jag borde ha varit - och som dom allra helst hade önskat sej att jag hade varit - det kan jag bara i retrospect beklaga - sen kan man ju försöka dra/göra paralleller till mitt egna föräldraskap och de två barn jag fött - men det går knappt att dra nåra sånna paralleller 'at all' - mer än att föräldraskap är föräldraskap iaf i den vidare betydelsen - "du ska aldrig skaffa dej nåra barn!" så sa min mamma till mej en gång - hon sa oxå i direkt anslutning: "du kommer ej - du skulle i så fall ej - kunna klara av det!" - hon hade rätt! - min förstfödde son ligger i graven - sen drygt 4 år - han blev 27 år och 10 månader - min andrefödde son verkar kunna klara sej hyfsat bra i livet - tack vare att han blev uppfostrad av sin far och styvmor - jag flyttade ju ifrån honom och fadern på donsö när han var bara tre år - och då min förstfödde var 4 år och 8 månader - denne min förstfödde son fick 'chansen' att flytta till mig strax innan han fyllde 13 år - dvs januari 1992 - vilket inte var så lyckat - för det var verkligen ingen 'chans' - i betydelsen bra - eftersom jag ej kunde klara av ens mitt egen liv - men jag kämpade allt jag kunde med spårvagnsförarjobbet som tog all min kraft och lite till - jag var ju tvungen att betala underhåll till de två barn jag fött - men sen den äldre sonen flyttat till mig och de obefintliga chanserna hos mig - vad gällde skolgång och accepterande - så behövde jag endast betala underhåll till en son - vilket underhåll var det lägsta - vilket sedermera styvmodern gorde klart för min yngsta son som tyckte synd om mej eftersom jag hela tiden levde på minus och kredit under den tid jag jobbade på spårvägen och betalade underhåll till två barn - men vem brydde sej? - numera lever jag ej på kredit - så jag har ingen anleding att klaga - ej heller behöver jag kämpa med ett jobb som är alldeles för svårt och krävande - jag njuter mitt otium - men minnena av mina tillkortakommanden lever i mig varje dag - och min sons död - och det liv han tvangs att leva innan han dog - glömmer jag aldrig - den korta tid jag har kvar att leva - innan jag hamnar intill honom - de rester som finns kvar av honom i den begagnade gamla graven på östra kyrkogården här i göteborg...

27 februari 2011 kl. 13:29
Marianne Johansson sa...

det finns mycket mer att klargöra och förklara - och för mig själv - i mitt inre - och i mina tankar - har jag redan för mycket länge sen fått klart för mig ett och annat - varför det blev som det blev - men 'for now' kanske det kan få räcka med det jag sagt här alldeles nyss - kanske att även det var för mycket att berätta 'så här inför öppen ridå' -- jag skulle alltså egentligen kunna berätta oändligt mycket mer - men nu i denna stund behåller jag det inom mig - that's it!

27 februari 2011 kl. 13:32
Marianne Johansson sa...

'anledning' i st f 'anleding'...

24 februari 2017 kl. 22:45

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)