"DE - BARA" - Albert Bonniers förlag - "en huvudfåra i den samtida svenska poesin alltsedan 1980-talet är den experimentella dikten i arvet efter mallarmé - gertrude stein och 1910-talets avantgarde - det är häpnadsväckande vilken potential som fortfarande ligger i de landvinningar som gjordes i modernismens tidiga skede -
- konkretismen skulle göra en viktig framstöt längs samma linjer under 1960-talet och språkmaterialismen har kommit med nytt bränsle i kretsen kring tidskriften OEI i våra dagar - men mallarmés 'ett tärningskast' och marinettis paroll om de befriade orden har i högsta grad bibehållit sin aktualitet - att helena eriksson tillhör kretsen kring OEI är ingen hemlighet och hela hennes författarskap från debuten 1990 med 'en byggnad åt mig' vittnar om denna språkupprorets tradition - hon har ägnat sig åt ett fragmentariskt utspritt skrivsätt - som gör bruk av avbrott - tomrum och typografiska effekter -
- när jag läser hennes nya samling 'de, bara' slås jag av hur envist hon har arbetat vidare på samma grund - som om hon känt sig tvingad ut i skriftens synlighet som ofrånkomligt rubbar jagets inre: 'i röstens vagga kan man inte stanna' (diktsamlingen 'tholos')- 'de, bara' är helena erikssons klart starkaste samling - tycker jag - den är flott uppbyggd i fyra åtskilda satser - som hålls samman av en lågmäld - nästan viskande elegisk ton - den uttrycker smärta över hur livet undflyr oss och över att man är någon annan än den man ger sig ut för att vara - denna ton är förenad med en nästan torr saklighet - där typografin framhäver hur sammanvävda vi är med andra - jaget växer in i duet - duet är jaget -
- det är särskilt tydligt i den fjärde avdelningen - som kallas 'logiska undersökningar' och som gestaltar komplikationerna i ett triangeldrama - den ger verkligen prov på ett mallarméskt tärningskast genom att vara skriven över hela uppslag - det är raffinerad visuell poesi - där vänster- och högersidorna hela tiden samspelar - men det finns inget manierat över denna dikt - något som jag ibland upplevt i erikssons tidigare böcker - det handlar i denna fjärde del om att framställa kärleksrelationen som form - som ett spel mellan positioner som förskjuts - negeras och förvandlas - kvar är knutar - en intrikat ringdans av pronomina och korta satser -
- jag imponeras av förmågan att göra begärsdramatiken synlig på boksidan - och kanske lyckas eriksson med det just genom sin vilja att hålla kvar motsägelsen - det svåra i en högst konkret livssituation - hon arbetar helt utan interpunktion och i ställer är det mellanrummen mellan orden som varieras och får maximalt uttrycksvärde -
- på ett plan handlar denna dikt om det mycket vardagliga och banala - långt från mallarmés poetiska stjärnhimmel - det kan heta 'jag blir arg på honom för att han inte är perfekt - för att / han säger saker som gör honom till en bland / flera (av samma kön) / jag blir arg på honom för att jag vill röra vid honom' -
- men oftare rör sig dikten mot det vaga i det vardagliga - där vissa ord tas om och får en rituell innebörd: 'kropp - kappa - kopp - trappa' - orden tar initiativet och snurrar vidare - fast hela tiden med ett smärtsamt fäste i den egna kroppen - det som orden i förskingringen lämnar kvar efter läsningen är själva tonen - något leder - trots allt - vidare i denna frilagda 'bara' värld:
'gjord av jord ord av jord' Nej: orden är inte av jord - inte avgjorda - utan ledande ledande" / anders olsson - dagens nyheter - lördagen den 16 februari år 2008.
9 kommentarer:
"DE - BARA" - Albert Bonniers förlag - "en huvudfåra i den samtida svenska poesin alltsedan 1980-talet är den experimentella dikten i arvet efter mallarmé - gertrude stein och 1910-talets avantgarde - det är häpnadsväckande vilken potential som fortfarande ligger i de landvinningar som gjordes i modernismens tidiga skede -
- konkretismen skulle göra en viktig framstöt längs samma linjer under 1960-talet och språkmaterialismen har kommit med nytt bränsle i kretsen kring tidskriften OEI i våra dagar - men mallarmés 'ett tärningskast' och marinettis paroll om de befriade orden har i högsta grad bibehållit sin aktualitet - att helena eriksson tillhör kretsen kring OEI är ingen hemlighet och hela hennes författarskap från debuten 1990 med 'en byggnad åt mig' vittnar om denna språkupprorets tradition - hon har ägnat sig åt ett fragmentariskt utspritt skrivsätt - som gör bruk av avbrott - tomrum och typografiska effekter -
- när jag läser hennes nya samling 'de, bara' slås jag av hur envist hon har arbetat vidare på samma grund - som om hon känt sig tvingad ut i skriftens synlighet som ofrånkomligt rubbar jagets inre: 'i röstens vagga kan man inte stanna' (diktsamlingen 'tholos')- 'de, bara' är helena erikssons klart starkaste samling - tycker jag - den är flott uppbyggd i fyra åtskilda satser - som hålls samman av en lågmäld - nästan viskande elegisk ton - den uttrycker smärta över hur livet undflyr oss och över att man är någon annan än den man ger sig ut för att vara - denna ton är förenad med en nästan torr saklighet - där typografin framhäver hur sammanvävda vi är med andra - jaget växer in i duet - duet är jaget -
- det är särskilt tydligt i den fjärde avdelningen - som kallas 'logiska undersökningar' och som gestaltar komplikationerna i ett triangeldrama - den ger verkligen prov på ett mallarméskt tärningskast genom att vara skriven över hela uppslag - det är raffinerad visuell poesi - där vänster- och högersidorna hela tiden samspelar - men det finns inget manierat över denna dikt - något som jag ibland upplevt i erikssons tidigare böcker - det handlar i denna fjärde del om att framställa kärleksrelationen som form - som ett spel mellan positioner som förskjuts - negeras och förvandlas - kvar är knutar - en intrikat ringdans av pronomina och korta satser -
- jag imponeras av förmågan att göra begärsdramatiken synlig på boksidan - och kanske lyckas eriksson med det just genom sin vilja att hålla kvar motsägelsen - det svåra i en högst konkret livssituation - hon arbetar helt utan interpunktion och i ställer är det mellanrummen mellan orden som varieras och får maximalt uttrycksvärde -
- på ett plan handlar denna dikt om det mycket vardagliga och banala - långt från mallarmés poetiska stjärnhimmel - det kan heta 'jag blir arg på honom för att han inte är perfekt - för att / han säger saker som gör honom till en bland / flera (av samma kön) / jag blir arg på honom för att jag vill röra vid honom' -
- men oftare rör sig dikten mot det vaga i det vardagliga - där vissa ord tas om och får en rituell innebörd: 'kropp - kappa - kopp - trappa' - orden tar initiativet och snurrar vidare - fast hela tiden med ett smärtsamt fäste i den egna kroppen - det som orden i förskingringen lämnar kvar efter läsningen är själva tonen - något leder - trots allt - vidare i denna frilagda 'bara' värld:
'gjord av jord ord av jord' Nej: orden är inte av jord - inte avgjorda - utan ledande ledande" / anders olsson - dagens nyheter - lördagen den 16 februari år 2008.
(jag skulle nästan kunna tänka mig ha en slags släktskap med denna poet eriksson helena - i sättet att använda sig av ord...)
Skicka en kommentar