inne har jag varit sen i jåndags kväll för en vecka sen - idag kommer jag oxå att vara inne - iaf ända till cirka klockan 2030 - få se om jag vågar mej ut då... det är ej roligt att få sin frihet att röra sig beskuren - solitary confinement - finns det ngt som heter har jag hört - jag känner mig som en fånge i mitt egen hem så länge till det nu får lov att vara mitt hem - allt är osäkert - vad som helst kan hända - jag får vara beredd på vad som helst - jag är även beredd att dö - även det är jag beredd på - livet är ändligt - man vet aldrig när det slutar - den medvetenheten - den insikten - måste man ha - det beror nu inte på att jag har åldern inna för att nödvändigtvis enligt naturlager behöva dö - jag är relativt frisk - åtminstone kroppsligen - vad jag tror mig kunna förstå - sen är det väl lite si och så med psyket - åtminstone emellanåt - när jag blir utsatt för press - stress - som jag svårligen kan hantera...
jag menade 19:30 när jag skrev 20:30 - alltså drygt 11 timmar confinement - solitary confinement - utan möjlighet att gå ut alltså i en hel vecka... dock har jag fått besök vid ett par tillfällen den gångna veckan - faktiskt vid tre tillfällen - det var i måndags - det var i tisdags och det var i fredags... - om eventuellt besök kommer idag eller i morgon och/eller någon annan dag - andra dagar - i denna vecka - det vet jag ännu ej - men jag måste alltså hålla mig inne under dagtid - i denna lägenhet som varit mitt hem i i oktober i år så mycket som 29 år - då jag ej vet vart jag ska ta vägen - då jag vet att jag ingenstans och av ingen är välkommen - så är det ej så lätt - jag vet bara att jag sort of är välkommen vid sidan av min sen den 28 december år 2006 förmultnande förstfödde son - vid sidan av honom i den gamla begagnade graven - där kanske jag sort of är välkommen - men kanske egentligen inte ens där...
det blev inte så! - jag kom ej ut! - efter ett mycket tröttande! och långt! telefonsamtal orkade jag inget! - fick gå och lägga mej - jag har alltså ej sen i måndags kväll förra veckan varit utanför dören - befinner mig i 'solitary confinement' - om det blir någon chans för mig att i morgon kväll ta mej utanför dörren - det vet jag ej i nuläget - men jag hoppas att jag skall kunna - orka - det... om jag ej fått det mycket tröttsama telefonsamtalet - och mycket långa - så hade jag nog kunnat ha gjort det jag planerat att göra - nämligen äntligen gå ut och handla lite - kylskåpet är nämligen nu tomt... - men inte ngt ont som inte har ngt gott med sig - jag har ej vägt mig - men det skulle inte förvåna mej om jag gått ner i vikt...
igår kväll kom jag alltså ej ut - få se om jag kommer ut i kväll - jag skulle önska att det vore möjligt för mig - jag har ingen fångvakt som stoppar mig från att gå ut - så illa är det inte... men jag lever under press - press från den/dom som har mer makt än vad jag själv har - att inte själv kunna bestämma ... att vara utsatt - ja jag är utsatt - emellertid har jag fått en besökstid hos doktorn på närmsta vårdcentral som jag för första gången var hos den 22 maj i år - jag ska då försöka få henne att förstå min situation - jag försökte få henne att förstå när jag var där den 22 maj - hon frågade mig om jag vill ha en biståndshandläggare - ja tack sa jag ... ännu har jag ej fått den sortens hjälp och stöd som jag hade hoppats på - det är ej lätt för någon i dagens samhälle att få hjälp och stöd - min förstfödde son - som sen den 28 december år 2006 ligger och ruttnar i en gammal begagnad grav - han fick definitivt ej någon som helst hjälp - inget som helst stöd som han hade behövt - orsaken var helt och hållen min - jag som förälder var ej sådan som jag borde ha varit - jag som - egentligen - i hela mitt liv - behövt hjälp och stöd - har ej fått ens det minsta av den sorten - sen min mor dog i början av mars år 1975 - hon - och uppenbarligen ingen annan - visste hur svårt jag hade för vissa saker - 'hur ska du kunna klara dej sen när inte jag mer finns i livet!?' så sa hon till mig en gång - hon sa oxå en gång till mig 'jag tycker du aldrig ska skaffa dig några barn! - du kommer aldrig att kunna klara av det - att ta hand om dom..." - nej som tur var tog fadern till de två söner jag fött - liksom dagiset styrsö bratten och styvmodern - hand om min och faderns söner - jag flyttade från donsö oktober 1983 - barnen fick jag ej ha hos mig - den äldste sonen som dog den 30 november år 2006 - i bergsjön - kometgatan 19 - kom till mig precis strax innan han skulle fylla 13 år - i januari år 1992 - han bodde hos mig till påskhelgen år 2006 - då var han 27 år och ca 3 månader - när han var i 4-årsåldern - då jag flyttade ifrån donsö - då hade han ingen talan - men när han fyllde 12 år då fick han själv säga hos vem han ville vara - styvmodern hade oxå sedenan länge ledsnat på honom... 'who is to blame?!' - så skrev jag hör på min blogg för en tid sedan - med anledning att veronica mattsson i kålltorpsskolan vt 1972 - årskurs 6 - på ett kvartssamtal med mig som förälder sade om min son "det är en social biten som är problemet med honom!" - jag skrev alltså strax därpå min naturliga komentar: "Who is to blame?!"... självklart är jag 'to blame' - självklart... men alla människor i samhället finns ju i ett slags sammanhang - en del tar sig fram i samhället uan problem - för andra är det lite svårare... - apropå 'att ha talan' - jag hade ingen talan vad gällde barnen då när jag hittat denna lägenhet som jag fortfarande - men för hur länge noch - bebor ...
'sedan' i st f 'sedenan'...'här på min blogg' i st f 'hör på min blogg'... 'med anledning av att' i st f 'med anledning att'... - 'vt 1992 - årskurs 6' i st f 'vt 1972 -årskurs 6'... (1972 hade varit en omöjlighet - han - min förstfödde - föddes ju först i januari år 1979...)- 'den social biten' i st f 'en sociala biten'...'kommentar' i st f 'komentar'...
'det var alltså britt södergrens fel alltihop!' - så tror jag att fadern till mina söner sa en gång - det var nämligen hon som tipsade mig om en person som hon tyckte kunde vara lämplig för mig att tala med - och denna person i sin tur tipsade mig om - gav mig rådet - att skaffa mig en trerumslägenhet i stan (dvs göteborg - och ta med mig barna...) (så kan det gå ibland - när man lyssnar på råd - när man tror att man inte själv vet vad som är - vore - bäst...)(britt södergren var min aretskamrat på ab pegol - innan jag fick sparken från ab pegol hade hon redan - tack vare sin socialdemokratiska verksamhet - fått en fin kontorstjänst vid gustav adolfs torg... efternamnet södergren hade hon från den förste kille hon var gift med o med vilken hon hade dottern margurite - under vår gemensamma anställningstid på ab pegol gifte hon sig med en kille som hette jaconelli i efternamn och hon fick då oxå det efternamnet - vilket namn hon - vad jag tror - fortfarande har - ungefär samtidigt födde hon sitt andra barn - en son - och jag mitt första barn - även en son - - alltså i början av år 1979 - hon britt södergren-jaconelli var inte med mig gleichaltrig - hon var yngre än mig - hur många år yngre vet jag ej exakt - men kanske 10 år yngre eller ngt sådant... hyresgästföreningen var den arbetsplats hon sedermera fick...
om jag hade haft självkänsla nog så skulle jag ej haft den 'yrkeskarriär' jag haft i mitt liv... att sitta på kontor var definitivt ej det jag drömde om - när jag gick i gymnasiet i lidköping - (det var en dam på arbetsförmedlingen som ägnade sig åt rådgivning åt ungdomar som var rådvilla - hon gav mig rådet att gå en kontorskurs - eller sekr kurs - ... att jag löd det rådet är ngt som jag ångrar! - nu när jag är 70 år är det så dags att ångra! - jag har alltid känt mig malplacerad där jag suttit på en kontorsstol - i underordnad ställning - ibland var det ju roligt med översättningar - språk har ju sort of alltid varit ngt som intresserat mig - men för övrigt... - sen - efter ett och ett halvt års arbetslöshet - kände jag mig tvingad att förjäna mitt - och mina söners - uppehälle såsom spårvagnsförare - eftersom jag var piskad av fadern och styvmodern till mina små söner att betala underhåll ...
jag kom inte ut den gångna kvällen heller - emellertid kom min systerdotter med nödvändig mat till mig... (jag orkade alltså ej duscha - sköta min personliga hygien - därför kunde jag ej heller gå ut...)
jag bryr mig endast om min egen förmåga at kunna tänka fritt och oberoende - jag bryr mig om att ha lugn och ro - lugn och ro betyder mycket för mig...
"jag är ej författare - jag är ej kulturskribent - vad är jag då? - ee männscha bara! - as simple as that? - YES!" så försökte jag ju presentera mig själv här på min blogg när jag startade den - den presentationen av mig själv äger fortfarande giltighet...
15 kommentarer:
inne har jag varit sen i jåndags kväll för en vecka sen - idag kommer jag oxå att vara inne - iaf ända till cirka klockan 2030 - få se om jag vågar mej ut då... det är ej roligt att få sin frihet att röra sig beskuren - solitary confinement - finns det ngt som heter har jag hört - jag känner mig som en fånge i mitt egen hem så länge till det nu får lov att vara mitt hem - allt är osäkert - vad som helst kan hända - jag får vara beredd på vad som helst - jag är även beredd att dö - även det är jag beredd på - livet är ändligt - man vet aldrig när det slutar - den medvetenheten - den insikten - måste man ha - det beror nu inte på att jag har åldern inna för att nödvändigtvis enligt naturlager behöva dö - jag är relativt frisk - åtminstone kroppsligen - vad jag tror mig kunna förstå - sen är det väl lite si och så med psyket - åtminstone emellanåt - när jag blir utsatt för press - stress - som jag svårligen kan hantera...
'måndags' i st f 'jåndags'... '20.30' i st f '2030'... 'inne' i st f 'inna'... 'naturlagar' i st f 'naturlager'...
jag menade 19:30 när jag skrev 20:30 - alltså drygt 11 timmar confinement - solitary confinement - utan möjlighet att gå ut alltså i en hel vecka... dock har jag fått besök vid ett par tillfällen den gångna veckan - faktiskt vid tre tillfällen - det var i måndags - det var i tisdags och det var i fredags... - om eventuellt besök kommer idag eller i morgon och/eller någon annan dag - andra dagar - i denna vecka - det vet jag ännu ej - men jag måste alltså hålla mig inne under dagtid - i denna lägenhet som varit mitt hem i i oktober i år så mycket som 29 år - då jag ej vet vart jag ska ta vägen - då jag vet att jag ingenstans och av ingen är välkommen - så är det ej så lätt - jag vet bara att jag sort of är välkommen vid sidan av min sen den 28 december år 2006 förmultnande förstfödde son - vid sidan av honom i den gamla begagnade graven - där kanske jag sort of är välkommen - men kanske egentligen inte ens där...
det blev inte så! - jag kom ej ut! - efter ett mycket tröttande! och långt! telefonsamtal orkade jag inget! - fick gå och lägga mej - jag har alltså ej sen i måndags kväll förra veckan varit utanför dören - befinner mig i 'solitary confinement' - om det blir någon chans för mig att i morgon kväll ta mej utanför dörren - det vet jag ej i nuläget - men jag hoppas att jag skall kunna - orka - det... om jag ej fått det mycket tröttsama telefonsamtalet - och mycket långa - så hade jag nog kunnat ha gjort det jag planerat att göra - nämligen äntligen gå ut och handla lite - kylskåpet är nämligen nu tomt... - men inte ngt ont som inte har ngt gott med sig - jag har ej vägt mig - men det skulle inte förvåna mej om jag gått ner i vikt...
igår kväll kom jag alltså ej ut - få se om jag kommer ut i kväll - jag skulle önska att det vore möjligt för mig - jag har ingen fångvakt som stoppar mig från att gå ut - så illa är det inte... men jag lever under press - press från den/dom som har mer makt än vad jag själv har - att inte själv kunna bestämma ... att vara utsatt - ja jag är utsatt - emellertid har jag fått en besökstid hos doktorn på närmsta vårdcentral som jag för första gången var hos den 22 maj i år - jag ska då försöka få henne att förstå min situation - jag försökte få henne att förstå när jag var där den 22 maj - hon frågade mig om jag vill ha en biståndshandläggare - ja tack sa jag ... ännu har jag ej fått den sortens hjälp och stöd som jag hade hoppats på - det är ej lätt för någon i dagens samhälle att få hjälp och stöd - min förstfödde son - som sen den 28 december år 2006 ligger och ruttnar i en gammal begagnad grav - han fick definitivt ej någon som helst hjälp - inget som helst stöd som han hade behövt - orsaken var helt och hållen min - jag som förälder var ej sådan som jag borde ha varit - jag som - egentligen - i hela mitt liv - behövt hjälp och stöd - har ej fått ens det minsta av den sorten - sen min mor dog i början av mars år 1975 - hon - och uppenbarligen ingen annan - visste hur svårt jag hade för vissa saker - 'hur ska du kunna klara dej sen när inte jag mer finns i livet!?' så sa hon till mig en gång - hon sa oxå en gång till mig 'jag tycker du aldrig ska skaffa dig några barn! - du kommer aldrig att kunna klara av det - att ta hand om dom..." - nej som tur var tog fadern till de två söner jag fött - liksom dagiset styrsö bratten och styvmodern - hand om min och faderns söner - jag flyttade från donsö oktober 1983 - barnen fick jag ej ha hos mig - den äldste sonen som dog den 30 november år 2006 - i bergsjön - kometgatan 19 - kom till mig precis strax innan han skulle fylla 13 år - i januari år 1992 - han bodde hos mig till påskhelgen år 2006 - då var han 27 år och ca 3 månader - när han var i 4-årsåldern - då jag flyttade ifrån donsö - då hade han ingen talan - men när han fyllde 12 år då fick han själv säga hos vem han ville vara - styvmodern hade oxå sedenan länge ledsnat på honom... 'who is to blame?!' - så skrev jag hör på min blogg för en tid sedan - med anledning att veronica mattsson i kålltorpsskolan vt 1972 - årskurs 6 - på ett kvartssamtal med mig som förälder sade om min son "det är en social biten som är problemet med honom!" - jag skrev alltså strax därpå min naturliga komentar: "Who is to blame?!"... självklart är jag 'to blame' - självklart... men alla människor i samhället finns ju i ett slags sammanhang - en del tar sig fram i samhället uan problem - för andra är det lite svårare... - apropå 'att ha talan' - jag hade ingen talan vad gällde barnen då när jag hittat denna lägenhet som jag fortfarande - men för hur länge noch - bebor ...
'sedan' i st f 'sedenan'...'här på min blogg' i st f 'hör på min blogg'... 'med anledning av att' i st f 'med anledning att'... - 'vt 1992 - årskurs 6' i st f 'vt 1972 -årskurs 6'... (1972 hade varit en omöjlighet - han - min förstfödde - föddes ju först i januari år 1979...)- 'den social biten' i st f 'en sociala biten'...'kommentar' i st f 'komentar'...
'det var alltså britt södergrens fel alltihop!' - så tror jag att fadern till mina söner sa en gång - det var nämligen hon som tipsade mig om en person som hon tyckte kunde vara lämplig för mig att tala med - och denna person i sin tur tipsade mig om - gav mig rådet - att skaffa mig en trerumslägenhet i stan (dvs göteborg - och ta med mig barna...) (så kan det gå ibland - när man lyssnar på råd - när man tror att man inte själv vet vad som är - vore - bäst...)(britt södergren var min aretskamrat på ab pegol - innan jag fick sparken från ab pegol hade hon redan - tack vare sin socialdemokratiska verksamhet - fått en fin kontorstjänst vid gustav adolfs torg... efternamnet södergren hade hon från den förste kille hon var gift med o med vilken hon hade dottern margurite - under vår gemensamma anställningstid på ab pegol gifte hon sig med en kille som hette jaconelli i efternamn och hon fick då oxå det efternamnet - vilket namn hon - vad jag tror - fortfarande har - ungefär samtidigt födde hon sitt andra barn - en son - och jag mitt första barn - även en son - - alltså i början av år 1979 - hon britt södergren-jaconelli var inte med mig gleichaltrig - hon var yngre än mig - hur många år yngre vet jag ej exakt - men kanske 10 år yngre eller ngt sådant... hyresgästföreningen var den arbetsplats hon sedermera fick...
om jag hade haft självkänsla nog så skulle jag ej haft den 'yrkeskarriär' jag haft i mitt liv... att sitta på kontor var definitivt ej det jag drömde om - när jag gick i gymnasiet i lidköping - (det var en dam på arbetsförmedlingen som ägnade sig åt rådgivning åt ungdomar som var rådvilla - hon gav mig rådet att gå en kontorskurs - eller sekr kurs - ... att jag löd det rådet är ngt som jag ångrar! - nu när jag är 70 år är det så dags att ångra! - jag har alltid känt mig malplacerad där jag suttit på en kontorsstol - i underordnad ställning - ibland var det ju roligt med översättningar - språk har ju sort of alltid varit ngt som intresserat mig - men för övrigt... - sen - efter ett och ett halvt års arbetslöshet - kände jag mig tvingad att förjäna mitt - och mina söners - uppehälle såsom spårvagnsförare - eftersom jag var piskad av fadern och styvmodern till mina små söner att betala underhåll ...
jag kom inte ut den gångna kvällen heller - emellertid kom min systerdotter med nödvändig mat till mig... (jag orkade alltså ej duscha - sköta min personliga hygien - därför kunde jag ej heller gå ut...)
vad kan vara orsak till något sådant? - att någon ej ens klarar av - orkar med - att sköta sin egen personliga hygien?
varför ska man bry sig om eventuella orsaker? - sånt behöver man väl inte bry sej om... (?)
jag bryr mig endast om min egen förmåga at kunna tänka fritt och oberoende - jag bryr mig om att ha lugn och ro - lugn och ro betyder mycket för mig...
'att' i st f 'at'...
att innan den eländiga graven - vilken är min 'framtid' - få en chans att känna sig ha - trots allt - ett männischovärde... that's something!
"jag är ej författare - jag är ej kulturskribent - vad är jag då? - ee männscha bara! - as simple as that? - YES!" så försökte jag ju presentera mig själv här på min blogg när jag startade den - den presentationen av mig själv äger fortfarande giltighet...
Skicka en kommentar