lördag 31 juli 2010

vad är alltid på väg...

Upplagd av kl.

8 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

"poesin är alltid på väg - ingrid elam frågar (dn 27/6) efter poesi som 'innehåller någon form av berättelse - en personlig tolkning av världen - en alternativ bild av den - men vem skriver en sådan dikt?' - svar: det finns massor - men man måste då göra sig av med vissa fördomar om vad poesi är för att hitta hitta dem - i usa är den berättade (narrativa) dikten en väl etablerad genre - med där framstående poeter som louis simpson - rita dove och mark strand - hos de här poeterna har dikten alltid en självklar berättarton och ett gediget - livserfaret och angeläget innehåll - de vill alla utsäga något - om livet - om tiden - om relationer och människor - och de gör det utan andra åthävor än att ha valt ett format där texten är kort och rytmisk - som med allt finns det förvisso de som kritiserar även denna form av poesi - den riskerar alltid att bli prosaisk - banal - alltför enkel - men läser man exempelvis louis simpson (finns i samlingen 'kaviar på begravningen' - i översättning av stewe claeson - 1998) hittar man lärda bråddjup och skickliga glidningar mellan skenbart enkelt skrivna strofer - nu markeras den samtida svenska poesin ut igen - som vore den på något vis apart och icke-kommunikativ i sitt ständiga formsökande - det låter som så ofta förut - jag har hört diskussionen under alla mina 25 år som författare - poesi läser ingen - romanerna tar allt syre - men varifrån kommer de där idéerna? - poesi har alltid rört sig - förändrats - provat på - allt annat vore dödstråkigt och skulle göra hela poesibegreppet meningstömt -
´

31 juli 2010 kl. 19:31
Marianne Johansson sa...

-poesi innebär frihet - språklådan är öppen - lyrik är till för att lattjas med - destrueras och byggas om - litterära edikt och sedvänjor har alltid malts ned och omgjorts eller blivit kvar eller återkommit - ståuppoesin har återtagit rimmet och den tydliga metern samtidigt som det finns en orddroppande senmodernistisk fåra - ofta grafiskt utforskande - där katarina frostenson och ann jäderlund är föregångarna - och det så kallade informationssamhället skapar nya platser att skriva på - nya emballage: internet - mobiltelefoner - överallt dessa kluster och spår av ord - de poetiska uttrycksformerna kommer bara att bli fler -

31 juli 2010 kl. 19:36
Marianne Johansson sa...

- kruxet är väl - trots det stora utbud och de många olika poetröster som anna hallberg beskriver i dn den 22 juni - att poesin smalnar av och poesikännarna blir till en sofistikerad gruppering - alla kan inte följa allt - hallberg beskriver en krets som riskerar att bli som alla andra invigda och inbitna fans - de som står utanför begriper inte kodspråket - men det är nog så vårt samhälle ser ut: subkulturer som sällan möts som omgärdar en bred mittfåra - en plattskärms-tv-kultur där man är lagom ignorant och slappt omedveten om vilken lycka (eller insiktsfull förtvivlan) poetisk medvetenhet skulle innebära för ens tillvaro - nu är poesin - både läsandet och skrivandet - en satellitverksamhet utanför mainstreamverkligheten - men det kanske räcker så? - dikten som reservat - då bevaras den till eftervärlden och har möjligheter att gro och forska i periferin - men den når inte ut till allmänheten - om det är vad vi vill - vill vi att poesin ska bli bredare (i meningen: fler som läser) - ta ordentlig plats? - finns det utrymme för det? - jag själv svarar ja bägge - och tror bland annat på nätet som en plattform för framtida poesi - problemet är - och har alltid varit - fördomarna mot dikten som form - en bok är en roman - det är den grova - allmänna synen - det är också den kommersiella vinkeln - ändå det finns poesi som läses en masse - öijer - tranströmer - lugn - för att inte tala om en annan form av diktning som glider in i vårt litterära medvetande kanske mer obemärkt: visdiktningen - det långa kopplet av litterära figurer som har besjungits från bellmans tid fram tills nu - tjugohundratalets ulla winblad är den norrländska präriens gudinna - att ord och musik hör samman går djupt ned i lyrikhistoriens källåder - lyssna på kent - på joakim bergs cut-upliknande texter: 'miljoner ord försvinner ner i förrgårs svarta hål - som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på' ('skisser för sommaren' - 2010) - lyran har blivit elgitarr och synth - det är det mesta som har hänt sedan antiken -

31 juli 2010 kl. 19:55
Marianne Johansson sa...

- den nya poesin ses alltid som smal - betraktas som svår eller kass eller pretentiös eller obegriplig - det där visste de tidiga modernisterna allting om - motvinden då var enorm - att skriva poesi har ofta varit en revolthandling - en motrörelse - eller krävt ett visst mod: - att våga lyssna till sin egen röst och bli så obskyr som det ibland innebär att vara människa - men sådan dikt - som illvilliga kritiker kunde kalla von oben eller dålig eller rent av snobbig - den har vi väl inte i sverige idag? - och funnes den - finns det faktiskt rent berättande dikt i sverige också - läs 'silverfisken' (2007) av sofia rapp johansson - läs ulf lundells prosapoetiska utflykter - traditionen finns från förr - ofta i form av ett slags socialrealism - läs sonja åkessons sagan om siv' från 1973 - som är en berättelse - ett slags miniroman - i haikuform - narrativ poesi är ytterst effektiv att åskådliggöra snabba förlopp - stanna i det omedelbara och samtidigt göra språng mellan tider - att ett jag agerar i dikten är vanligt - och ett du - det är det klassiska - göran sonnevi är en poet som - när det behövts - använt sig av personer och platser för att utrycka en viss stund - en politisk stämning - ett föränderligt skeende - ofta blir det då - genom diktens fragment - som om vi alla är delar av en större berättelse - så stor att den endast blir överblickbar via poesin: - 'efter mammas operation för två år sedan sa helge som förlorat sin ester vid nyåret och efter allt fått mindre hjärtbesvär att nu hade de båda kanske fått ett par år till - nu sjunger de tre tillsammans' (ur 'klangernas bok' 1998)-

31 juli 2010 kl. 20:12
Marianne Johansson sa...

- poesin är alltid i kris - den är ett riskföretag - kristillstånd är svåra och kan göra ont - men de är kreativa - ur dem kommer allt det nya och i det där tillståndet av sårbarhet och öppenhet - inför språk och verklighet - sker upptäckter - skriv bara - läs bara - poesi är - igen - ett litteraturens frihetsbegrepp - skrämmer det? - tvingar det fram polarisering och genrebestämningar och gränsdragningar? - snacket om språkmaterialism är märkligt - språket är alltid materia - ord är av tegel - en poet slammar bruk mellan sten och gör luft i mellanrummen - det är allt - i slutändan handlar det alltid om det svåra begreppet kvalitet - funkar dikten - så funkar dikten - om formen är ett sönderhackat brus eller en slutrimmad hiphopramsa - det kvittar -

31 juli 2010 kl. 20:18
Marianne Johansson sa...

- prosan måste ha sin frånsida - om inte alla de där realistiska romanerna som har en klassisk dramaturgisk uppbyggnad fanns - skulle inte deras motsatser heller finnas - vem vill ha ett litteraturklimat med endast bästsäljande romaner - och ingen smal eller utmanande eller samhällsgenomlysande text alls? (jag är rädd att svaret är att marknaden vill detta - att det rådande politiska klimatet vill detta - men jag tänker inte ge det svaret) - det finns ingen obegripliget i poesi - inte om man är beredd att anta en viss läsutmaning - dikten kan vara ett vattenfall av ord - eller ljuda som ett eko av sedvanliga berättelser - så fungerar lars mikael raattaaas diktsamling 'mallamerik - mallamer - malameri - mallame - amerik - mallameka - merrikka' från 2008 - den känns som en liten roman i handen - man anar att den innehåller stoff som skulle kunna vara en story: platser - namn - händelseförlopp - konflikter - men allt är nedmalt eller itubrutet och omgjort - och det öppnar därmed även dörrarna till alla de andra - 'gamla' berättelserna - och dikterna - blicken blir liksom tvättad -

31 juli 2010 kl. 20:26
Marianne Johansson sa...

- det finns poesi som är tolkningsbar och flerbottnad och som erbjuder intellektuellt tuggmostånd - och väl är väl det? - skrev vi alla hyllningsdikter till monarkin (vilket i och för sig väldigt få gör) eller gamla skillingtrycksliknande dan andersson-sånger (vilket ju kan vara vackert) eller svensktoppsmysiga refrängdikter (som kan sätta sig i skallen på oss alla) - då skulle poesidebatten vara ännu skarpare - nu brukar den leda till något slags urvattnad konsensus - vad var det egentligen vi ville ha sagt - mer än att: poesin finns - glöm inte det! - och sedan får vi gå och lida med pilothustrun i sonja åkessons 'kvällspromenad': 'poesi är i allt - snyftar hon - men skon - känner sig ensam i gruset' - man kan ändå hoppas att debatten leder till ökat poesiintresse - att den folkbildar - för om poesin är inne i en äkta kris - vilket skulle innebära att poeterna gav upp och att dikten dog - då är krisen större än för bara dikten - då lider landet av intellektuell utarmning och kulturell svält - och så illa är det väl inte - säg?" // Magnus Carlbring - DN - 'Idé & Kritik' - tisdagen den 6 juli 2010.

31 juli 2010 kl. 20:36
Marianne Johansson sa...

'obegriplighet' i st f 'obegripliget'... - 'raattamaas' i st f 'raattaaas'...

31 juli 2014 kl. 10:06

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)