söndag 5 december 2010

Hootenanny Singers - Marianne

Upplagd av kl.

2 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

ja namnet stämmer ju - men för övrigt?

5 december 2010 kl. 17:42
Marianne Johansson sa...

hade jag - trots det vackra namnet - blotta namnet torde vara musik om man får tro vad dom här sjunger - någonsin anledning att vara lycklig - nej banne mej ej - jag har aldrig i hela mitt liv fått uppleva vad det innebär att vara lycklig - av den anledningen att någon älskat mig - inte när jag var sjutton år och ej heller senare - dom enda jag känt mej älskade av har varit min mor - min far - min syster - mina två barn och fadern till dessa gemensamma barn - men egentligen inte någonsin känt mig älskad på ett sådant sätt som vad jag kan förstå många andra haft anledning att känna sig älskade på - mindrevärdeskänslan har ständigt funnits där och så detta att liksom ha ett socialt handicap på mer än ett sätt - dysfunktionell helt enkelt - alla kan inte få allt här i världen - men att inte begära något - inte ha behov av något - lär visst vara själva förutsättningen för att vara tillfreds - tillfreds med livet - att vara tacksam för det man trots allt har och har haft - det finns många - oerhört många - som inte ens har haft det som jag har haft -inte ens haft det så pass - 'haft det' i betydelsen av ett någorlunda hyfsat liv - men jag har inte förmåga att själv ha det hyfsat omkring mej - jag har inte förmågan att städa - tycker sånt är fullständigt oviktigt - hur kan jag ha fått allt så om bakfoten - mina föräldrar var ju inte såna - det måste väl på nåt sätt vara gener från andra än mina närmaste släktingar som jag liksom fått i arv - inte heller mina/våra söner har fått detta att inte bry sig om att städa i arv - något att vara tacksam för - men den ene av sönerna finns ju ej sedan november - den trettionde - år 2006 - i livet - men fadern till de gemensamma sönerna - hade - och har - en liknande läggning som jag - en förståelse kan därför ganska så lätt infinna sig mellan personer som har en liknande läggning - men man får vara tacksam att den gemensamma ännu i livet varande sonen - nu 30 år - ej har samma ärftliga belastning - tvärtom har han sagt att han har två avskräckande exempel i sina båda biologiska föräldrar - tack och lov har han blivit uppfostrad av sin styvmor - jag flyttade ju ifrån mitt ansvar redan när han var bara 3 år - sen efter det fick fadern försöka få tag på någon som kunde ersätta mej - och han lyckades ju oxå med det - något som jag har att vara tacksam för - in retrospect - men att den förstfödde gemensamme sonen inte mådde bra av olika anledningar - hur ska man förklara det? - det kanske finns många förklaringar - ska jag ta på mig hela skulden själv? - det var ju jag som till varje pris ville ha barn! - mycket har man att tänka på! - in retrospekt! - men hela förklaringen till allting kan man aldrig få! - det är mycket man inte förstår!...

7 december 2010 kl. 12:56

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)