Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bloggarkiv
-
▼
2010
(3636)
-
▼
februari
(34)
- i dagens samhälle...
- återstår att se...
- maskinskrivningsövningar - inget annat...
- ett av alla mina otaliga tidningsutklipp...
- ingersord - mina riktade ord till just inger - ing...
- poetry...
- som ett tecken - livstecken - nothing but...
- göran greider och august strindberg
- utan för
- jag veeet inte... who knows?
- en lek med ord - that's it - nothing but...
- att
- den värld som är min - poesins...
- bortom - att vara bortom - beyond - jenseits - wo ...
- att - eller att eventuellt inte - vad är skillnad ...
- maria näslund
- politisk poesi
- to withstand or not to withstand - is that the que...
- status quo - inget kan egentligen vara status quo ...
- is life a struggle?
- händelser - skeenden...
- har just tagit del av malous efter tio program på ...
- birgitta ohlsson
- vad någon tycker ... betydelselöst eller... vad ...
- impression - expression - what about?
- aschberg - montazani
- vad vill jag ha sagt?
- erst jetzt...
- tomrum
- besviken helt enkelt..
- mänskligt program...
- att formas - to be moulded...
- under ytan...
- varat - tillvaron - att vad i tillvaron ...
-
▼
februari
(34)
9 kommentarer:
ja detta blev sett - läst - i form av en tidningsartikel i en återvinningstidning - jag har ju lovat mig själv att varje enskild dag komma med något tidningsartikelaktigt - företrädesvis från någon kultursida: denna artikel är sålunda skriven av Per Landin - Dagens Nyheter - Kultur - den 16 februari 2010:
"Lågmäld bildningsroman med radikala förtecken - *Jag ensam* - författare: Björn Håkansson - Albert Bonniers förlag: den glasögonprydde unge mannen på omslaget till andra delen av bjÖrn håkanssons självbiografi *jag ensam* har - som det verkar - inte bara skrivmaskinen framför sig - utan också framtiden - inte av en slump har den undertitel *bildningsroman* - det är ett tyskt begrepp - och betyder att det inte är det yttre händelseförloppet - utan den inre utvecklingen hos huvudpersonen som är det centrala - som elvaåring kommer han från jämtland för att gå på läroverk i uppsala - bara något år senare får fadern tjänst som veterinär i samhället klockrike - som ligger utanför linköping och har blivit bevingat genom harry martinsson - men de olika flyttarna är alltså inte det centrala - utan vad huvudpersonen upplever i sin oroliga själ och - framför allt - i sin växande och värkande kropp - som nu plötsligt plågas av korven mellan benen* - som opåkallat gör sig påmind när han ser en behåannons i lokaltidningen - ett ennat slags uppskattning möter han hos sin lektor i svenska - som kanske inte var så hemma inom den nyaste poesin men visade ett sådant genuint intresse för den osäkre geymnasistens uppsatser att håkansson idag postumt tackar honom för hans undervisning - lite erkänsla - och plötsligt rann orden till - formerade sig till meningar som *hakade i varandra* fyllde sidor och till slut även böcker - en annan viktig person var den lyrikintresserade modern som lät sonen stifta bekantskap med karl vennbergs lyrik och kritik i aftonbladet - där håkansson själv senare kom att arbeta under nästan ett kvarts sekel - femtiotalet - som han beskriver det - var en blandning av alfabilder och atombomber - av svartsjuka - olycklig kärlek - svåra ångestupplevelser - nykritiska studier och ensamma dagar med maurice blanchot - henry miller och carl fredrik reuterswärd under en vistelse i paris - boken sträcker sig till sextiotalets början - då de ungas längtan efter gränsöverskridande - allt omprövande konst tog sig uttryck i nyenkelhet och konkretism och allmän trolöshet - nästan rörande är det att idag läsa om hur de knappt tjugoåriga björn håkansson - leif nylen - torkel rasmusson och torsten ekbom stegade upp till bonniers och lyckades övertala det stora förlaget att satsa pengar i en avantgardistisk tidskrift som fick namnet *rondo* - den blev organet för de välfärdsmätta och radikala medelklassungdomarna som här formulerade sina avsikter och credon - liksom de flesta sextiotalister har - eller hade - björn håkansson en stark tro på litteraturens inneboende kraft - som också genomsyrar hans framställning - lågmält och genuint - utan stora åtbördor och med poetens sinne för detaljer - skildrar han sin egen bildningsgång - särskilt när han skriver om sina tidiga ungdomsår finns en befriande ömsinthet - en stillsam humor - även om man inte är odelat positiv till sexttiotalisternas konstuppfattning eller rev olutionslusta sugs man snabbt in i berättelsen som har förutsättningar att bli en bestående generationsskildring" //PER LANDIN// PER.LANDIN"DN.SE
detta har björn håkansson själv skrivit om sej själv i boken *författaren själv* - ett biografiskt lexikon av och om 1.189 samtida svenska författare - utgiven av Bra Böcker år 1993: Björn Håkansson, född 1937 i Linköping - redan i 25-årsåldern räknades björn håkansson till de *lovande* nya författarna - tre saker bidrog: att han var med om att starta den unglitterära tidskriften *Rondo* (1961) - att han fick god kritik för sin debutbok *
Rymd för ingenting* (1962) och att han med artikeln *Till trolöshetens lov* på Dagens Nyheters kultursida (1963) inledde den så kallade trolöshetsdebaten - poet - kritiker och debattör i moraliska och kulturpolitiska frågor - det kom att bli hans tre huvudroller - poeten gjorde uppror mot modernismen med collagepoesi och tidssatirer på ett stiliserat vardagsidiom och fick ett publikt genombrott med *Kärlek i Vita Huset (1967) - där angrep han med språkkritiken som vapen både poesins egen - världspolitikens och - i Foucaults anda - humanismens förljugna festtalsidealism - attityden var fränt ironisk - men mot en utopisk fond - som kunde beskrivas som ett humanistiskt kärleksevangelium med socialistiska förtecken - kritikern och debattören fick 1963 Aftonbladet som forum - en inspirerande miljö under vänstergenombrottets år - kulturchefen hette då Karl Vennberg - 1971 blev björn håkansson heltidsanställd på redaktionen - en tjänst som han - från 1978 på halvtid - behöll till 1986 -
heltidsjobbet och två barn - födda 1963 och 1966 - tog under några år all hans tid - men efter sex års litterär paus återkom han som poet 1975 med *Fronter i Tredje Världskriget* - den tre år senare utgivna *Tjänstemannens son* - hans far distriktsveterinär - är en av hans viktigaste diktsamlingar - självbiografiska återblickar lägger en privatpersonlig bas för en ångestladdad analys av världsläget - präglat av Breznev-doktrin och neutronbombshot - och utmynnar i en stort anlagd *Sång för livet* - ett försök till syntes mellan engagemangskrav och kvietism - gemenskapslängtan oh esamhetsbehov - slutraderna lyder: *det krävs ett kollektiv av levande och döda för att kunna sjunga - och bara mitt i upproret är livet sång: ett sätt att älska - öppna handen! där börjar det underbara* -
det följande decenniet blev hans hittills mest produktiva - trots (eller tack vare stimulans från) slitiga år som ordförande i Författarförlaget (1979-82) och ett par krävande redaktörsuppdrag: de tre utländska delarna av Författarnas Litteraturhistoria samt ett urval av Karl Vennbergs publicistik - en volym lyrisk prosa - två romaner för vuxna och två för ungdom - en bilderbok för barn och två radiopjäser lades till verkförteckningen och poeten nyporienterade sig i fyra samlingar -
Först - i *Leonardos lustgård* (1982) - *Nyheter från Evigheten (1985) och *Fisken i ögat* (1987) - fördjupade han sin kärlekspoesi i dialog med antika förebilder och fann strama och förtätade uttryck för en konfessionslös mystik - men i *Jakten på Jangdark* (1989) överraskade han med en dadaistisk språkbrygd - på en gång en galghumoristisk satir över postmodernismens verklighetssyn och ett desperat ångestrop ur ett personligt krisläge - skulle björn håkansson kunna ta sig tillbaka in i upproret - kärleken och sången - eller höll han på att sugas ut i negationens *rymd för ingenting*?
Svaret kom med *Utanför familjeboken* (1992) - en av hans fullödigaste diktsamlingar - här står moralisten och tankediktaren i ett mer avspänt förhållande till kärlekslyrikern än tidigare - och desperationen i *Jakten på Jangdark* har mildrats men återklingar ändå - som en mörk celloton - i några verstekniskt sett klassicerande dikter på temat sorg - saknad - ohjälplig förlust - det är en bok ur och om medelålderns stämningar - av en författare som när hans liv är som rikast letar i dödens orörliga ansikte efter svaret på varför det måste ta slut". (frågar mig varför uppgifterna ej stämmer beträffande var han föddes...)
ja sen det här skrevs för ett drygt år sedan - så har jag ju upptäckt you tube - och jag tycker inte att jag behöver skriva av en massa från tidn artiklar eller böcker - det går ju så enkelt att föra över från you tube - och man behöver då inte blott läsa bokstäver man får ju höra rösten på den som talar eller sjunger och dessutom se - video clip finns hur många som helst tillgängliga - vilken rikedom! - men det kan ju vara intressant att gå tillbaka i bloggen ett år och se hur det var d å - och jämföra med hur det är nu - jag upptäcker - helt på egen hand - mer och mer - och det är verkligen berikande...
jag frågar mej om denne björn håkansson ej borde karakteriseras som en trettiotalist - eftersom han föddes på trettiotalet - und zwar år 1937... - själv är jag 'förtitalist' - eftersom jag blev född år 1942... varför det här talas om 'sextiotalister' - och som om denna/e - år 1937 födde - björn håkansson vore en sådan 'sextiotalist' - det förschtåår jag ej riktigt...... kanske att det var någon sorts litterär 'strömning' som kallades 'sextiotalisterna'(?) - och som ingenting hade att göra med om personerna i fråga var födda på sextiotalet eller ej... jag vet att både carina rydberg liksom maja lundgren blev födda på sextiotalet- den förra år 1962 - den senare år 1965 - och alltså väl borde kunna kallas 'sextiotalister' - eftersom alla som föddes på fyrtiotalet kan kallas 'förtitalister'...- apropå 'klockrike' så härstammar min far från just dom trakterna - koppetorp - ulrika - kisa - i östergötland...
Skicka en kommentar