måndag 9 augusti 2010

gp kultur onsdagen den 23 juni 2010

Upplagd av kl.

9 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

"det finns en sak som författare sällan romantiserar - den goda hälsan - att sporta - äta hälsosamt och vårda kroppen är av någon märklig anledning inte förknippat med ett sant intellektuellt leverne - myten om rödvinspoeten som offrar kroppen på litteraturens altare har kanske försvunnit - men inget verkar ha kommit i dess ställe - den hälsomedvetne löparen brukar alltid förlöjligas - inte minst av den franske teoretikern baudrillard som såg den amerikanske joggaren som urbilden för dumhet: en form av anorektisk självkontroll i ett hedonistiskt excessamhälle - ett sätt att blunda för både sig själv och samtiden - för 'inget kan stoppa joggaren - inte ens en naturkatastrof' skrev baudrillard i 'america' (1986) som den sanne pessimist han var - nu har den japanske stjärnförfattaren haruki murakami kommit ut med en bok på svenska som heter 'vad jag pratar om när jag pratar om löpning' - det är en behaglig liten bok som påminner om såväl 'tao enligt puh' och hurtiga renlevnadsböcker - med den enda skillnaden att boken så småningom genomgår en förvandling -

9 augusti 2010 kl. 18:25
Marianne Johansson sa...

- men låt oss börja från början - murakami inleder med en reflektion över löpandets essens - för honom handlar det om att utsätta kroppen för ett frivilligt lidande - det är en vacker tanke - som jag genast skriver under på - det finns inget skönare än att bli herre över sin egen kropp - att utsätta den för det njutingsfulla och någonstans meningslösa lidande som springandet innebär - att få koppla bort världen för en stund - samtidigt som man är mitt uppe i den - ljuset - dofterna - människorna - men det finns också andra aspekter som boken tar upp - i kapitlet 'vem kan skratta åt mick jagger?' går murakami in på ett mer delikat område - åldrandet - 'jag dör hellre än sjunger satisfaction vid fyrtiofem' - lär mick jagger ha sagt i en intervju när han var riktigt ung - nu är han 67 år och sjunger fortfarande låten med jämna mellanrum - kan man skratta åt honom? - nej - säger murakami - när vi är unga kan vi aldrig riktigt föreställa oss åldrandet och när vi drabbas av insikten - får vi oundvikligen en och annan kris på vägen - hur lär man sig acceptera kroppens förändringar? - dess förmågor och begränsningar? - för att så småningom acceptera det svåraste av allt - döden? - murakami kommer inte med några snabba svar - och det är just det som är bokens stora styrka - i stället får man ta del av en ödmjuk och lite sorgsen skildring av en författare som lider av en medveten självupptagenhet - vilka författare gör inte det? - kan man ju undra - murakami struntar i generaliseringar - han gör - som andra goda tänkare - endast sig själv rättvisa -

9 augusti 2010 kl. 18:38
Marianne Johansson sa...

- ibland blir man irriterad över alla detaljerna i planerigen - hur minutiöst han beskriver varje moment i förberedelserna - löpningen - effekterna - hur han lär sig simma på nytt för att klara av triathlon och hur han trotsar värme i grekiska marathon - men om man börjar läsa mellan raderna upptäcker man en annan berättelse - en historia om att komma bort från sig själv - att utplåna både tid och rum i ett sökande efter en extas som kommer med en total fysisk och mental utmattning - en annan aspekt som urakami tar upp är lusten att få vara ensam och hänsynslös - en lust som minst sagt hålls tillbaka av vårt kapitalistiska samhälle - men murakami påvisar att löpandet är just det frirum som tillåter oss att vara både ensamma och sysslolösa - att få springa utan något riktigt mål eller störningsmoment blir därför - i motsats till vad baudrillard hävdat - det värdefullaste av allt - nämligen frihet! - vad gäller tävlingsmomentet har murakami inget till övers för jämförelser med andra löpare - för honom är löpandet liksom skrivandet en syssla utan varken segrar eller förluster - det viktiga är om skrivandet håller den kvalitet som man själv har satsat på eller inte - den ende han vill besegra är en tidigare upplaga av sig själv - på många ställen låter murakami lite för duktig och transparent för att bli lika fascinerande som hans romankaraktärer - men samtidigt känner man av den bitterljuva melankoli som genomsyrar 'kafka på stranden' - 'sputnikälskling' och 'fågeln som vrider upp världen' -

9 augusti 2010 kl. 18:50
Marianne Johansson sa...

- boken förvandlas sakta till en memoarbok där författaren framträder som en bit drivved som flyter med strömmen - det är inte för inte som murakamis kritiker i japan klassar hans litteratur som just 'lättsam' och 'snabb' poplitteratur - men de har läst honom på fel sätt - visst finns det en olidlig lätthet och sensualism i hans böcker - visst är allt flytande - såväl känslor som valörer - men bakom skildringen av denna lätthet finns det en omisskännlig svärta - ett djup och en sorg - som bara de lättsamma snabbläsarna kan missa" // Sinziana Ravini - GP Kultur - 2010-06-23.

9 augusti 2010 kl. 18:56
Marianne Johansson sa...

"bok: haruki murakami - 'vad jag pratar om när jag pratar om löpning' - översättning eiko duke - yukiko duke - norstedts // haruki murakami: japansk författare och översättare född 1949 i kyoto men uppväxt i kobe - debuterade 1979 med 'hear the wind sing' som han inspirerades till under en baseballmatch - fick sitt stora genombrott med 'norwegian wood' (2003) - 'underground' (2005) - 'kafka på stranden' (2006) - 'fågeln som vrider upp världen' (2007) - 'sputnikälskling' (2008)" enligt GP den 23 juni 2010.

9 augusti 2010 kl. 19:02
Marianne Johansson sa...

"trots förutsägbarheten finns det ett drag av sanningssägande i viggo cavlings 'rörmokaren' skriver pär thörn: - i en intervju i sydsvenskan säger viggo cavling att utgångspunkten för romanen 'rörmokaren' var ett slags moderniserad version av ebbe carlsson - en socialdemokraternas fixare - en elitsoldat och toppstudent - denna superhjälte - mårten - är huvudpersonen i cavlings romandebut - kring honom finns hans två vänner från sigtunas privatskola - den ene är stjärnreporter på dagens nyheter och den andra är börsmäklare - efter att mårten har fått uppdraget att köpa paparazzibilder på socialdemokraternas justitieminister innan de publiceras korsas de tre vännernas vägar och komplikationer uppstår -

9 augusti 2010 kl. 19:08
Marianne Johansson sa...

- cavlings fiktiva värld ligger nära vår verkliga - konspirationer - skandaler och kortsiktigt tänkande finns precis här som där - problemet är inte att mårten är osannolik som figur - någon doldis (som agerar bortanför lag och moral) finns säkerligen inom de större partierna om än inte fullt så oövervinnerlig - utan att dialogen brister i trovärdighet - man skrivs på näsan som läsare - varför skulle socialdemokraternas elitskikt prata om självklarheter som ib på ett övertydligt sätt? - svaret är givetvis för att de är litterära funktioner i 'rörmokaren' - de finns där för att upplysa läsaren och skapa ett synligt band mellan realitet och fiktion - på så vis dumförklarar cavling sin läsare -

9 augusti 2010 kl. 19:13
Marianne Johansson sa...

- ytterligare en svaghet är förutsägbarheten - det finns inget utrymme för det oväntade - allt tuggar på i enlighet med en minsta motståndets narrativitet precis som en hollywoodproduktion - ett visst drag av sanningssägande finns i boken - däri ligger dess främsta kvaliteter - den finansiella och politiska elitens girighet och totala dumhet visas i full dager - men frågan är: - visste vi inte det redan? - det är bara att slå på tv:n så uppenbarar det sig på ett skrämmande tydligt sätt" // Pär Thörn

9 augusti 2010 kl. 19:17
Marianne Johansson sa...

boken som recenseras här ovan av pär thörn: 'rörmokaren' av viggo cavling - utgiven på forums förlag.

9 augusti 2010 kl. 19:19

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)