lördag 11 september 2010

ljus - av poetisk art - eller?

6 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

"det är med lyrik som med hus - vet man inte var dörren finns kommer man helt enkelt inte in - kommer man inte in får man inte veta om man trivs där inne eller ej - i flera dagar har jag nu gått runt peter mickwitz diktning utan att hitta in - bygget är ljust och luftigt - visar tydlig släktskap med annan nordisk diktararkitektur - här används väderlek och skiftande dagrar över havet som bärande element - snö - grönt hav - mickwitz skriver en lyrisk dagbok över de sinnesstämningar som är avtrycken av händelser i ett liv - viktiga eller oviktiga - exakt hur händelserna ser ut får vi inte veta - bara hur något - någon färändras - biografi tecknad som fossila sediment - men det tar tid att komma in i språket - som är undanglidande och elastiskt - det som får bli ingången är till sist ordet 'ljus' - den samlingsvolym av mickwitz som nu ges ut i norstedts lyrikserie - 'en rymdfarkost av glas' - innehåller utdrag ur hans första fyra diktsamlingar plus den senaste - 'för vad kroppen är värd' - i dess helhet - det är bra grepp att samla hans texter på detta vis - en rörelse mot allt större öppenhet blir synlig -

Marianne Johansson sa...

- sedan debuten 1991 med 'i ljuset' har mickwitz alltmer kommit att bli en centralfigur i finlandssvensk poesi - central i den meningen att han är en av de poeter som ständigt intresserar sig också för andras skrivande - så redigerade han till exempel den sympatiska antologin 'ett svart får i motljus' (2000) som var ett stort försök att presentera modern finsk lyrik på svenska - han har också tillsammans med agneta enckell och henrika ringbom skrivit ett slags poetik - 'poesi med andra ord' (2003) -

Marianne Johansson sa...

- men i debuten 'i ljuset' ser man först och främst mickwitz' beroende av björling - den store och självsvåldige ljusdiktaren - mickwitz' första samling är en lång turnering av de betydelser som detta ord har hos björling - i anders olssons stora björlingstudie 'att skriva dagen' (1995) finns ett helt kapitel om björlings användning av 'ljusordet' - där det blir ganska tydligt vad björling lade i det - som det heter i ett fragment: 'ljus ej synes - det är!' - alltså: ljus kan man inte se - det är förutsättningen för att man ser något alls - något liknande kan man säga om språket hos björling själv: språket är de ljusblixtar som snabbt lyser upp ett skeende - kort - möjligt att skåda i all sin komplexitet och nåderika oöverskådlighet - men där björling arbetar med urladdningar och blixtbelysningar håller sig mickwitz inledningsvis med ett dröjande släpljus - 'det är inte det - vi säger - inte det - säger det - inte' - från en sådan tvekande efterklangsdiktning går en linje boken igenom mot större tydlighet - mot en omgivning som blir allt skarpare i konturerna - som befolkas - från det försvinnande - förlorade kärleksduet i 'detta sjunkande' (2000) till en allt synligare värld med människor och platser - man kan säga att mickwitz' diktning går från ett prövande av diktens själva förutsättningar till att alltmer bli en mer sammanhängande - uttalad reflexions- och tänkepoesi - det är en stark utveckling - så som den blir synlig i en sen dikt som 'över': 'och det som inte kan - är det som blev över - och det som inte kan - räddas - samlas på den plats - där det verkliga livet börjar: - överlevandet - ett liv på en plats - för allt som blir över (...)'- i en sådan lek med prepositionen 'över' blir en hel livshållning synlig - och det är väl inte bara jag som tycker mig se en rörelse från björling till den aspenström som skrev om själens stuvbit? - i 'poesi med andra ord' skriver mickwitz:

Marianne Johansson sa...

- ' i poesin görs saker som inte görs någon annanstans - och då menar jag inte med fantasi och fiktion som i vilken skönlitteratur som helst - utan uttryckligen i det fundament som allting vilar på - i språket' -

Marianne Johansson sa...

- en sådan reflekterande lyrik är också vad vi möter i mickwitz' senare dikter - framför allt i den senast utgivna 'för vad kroppen är värd' - en dikt som påminner om sin egen språklighet och samtidigt reflekterar en livshållning - den befinner sig på längre avstånd från björling än tidigare - men påminner samtidigt paradoxalt nog mer om denne genom att just ge plats åt ett eget temperament -

Marianne Johansson sa...

- mickwitz' poesi har vidgats mot vad en del skulle kalla de mer konventionella sidorna av den lyriska traditionen - men som jag tycker är en rymligare form - det är riktigt gott om plats på insidan - visar det sig" / ola larsmo - dagens nyheter den 5 januari år 2005.