Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bloggarkiv
-
▼
2010
(3636)
-
▼
april
(38)
- eine schreibuebung - nichts anderes...
- warum sind die menschen verschieden?
- das ende der pointen...
- filosofiska träffar...
- eva adolfsson född 1942 - död den 21 april - dvs i...
- musik och konst hör ihop
- allas
- det omätbara - mätningar ...
- erik gustaf geijer - ord sagda år 1844...
- 'heimsuchung'
- en skald
- rummet och ljuset
- små barn är stora människor när det kommer till de...
- i samtiden...
- eeeh... - ööh...
- det ingrid elamska hållet...
- maja lundgren - 'mäktig tussilago' - bonniers
- tändsticksaskar - ett - om än avlägset- 'något'...
- 'Naturen' - roman 192 sidor - Atlas förlag
- thorvall kerstin född 1925 i eskilstuna...
- 'vi tror på en gud som oxå har förlorat sitt barn'
- författaren erik johansson - född 1914
- vad är inget...
- slas har avlidit...
- bob hansson
- om döden - och om livet...
- lars ulvenstam
- så blev mitt liv...
- hoppfullt när olika...
- kommunikation (auf deutsch)...
- leif furhammar...
- visade vad...
- i glappet uppstår konsten...
- vad ska jag skriva idag - här på min alldeles egna...
- should i ...
- dan sjögren i gp den 1 april 2010
- skulle jag velat ha haft...
- 20 år efter murens fall...
-
▼
april
(38)
17 kommentarer:
ur lars ulvenstams bok 'så blev mitt liv' som utkom på forums förlag år 1976 - samma år debuterade den här intervjudade erik johansson - då 62 år - med boken 'fariksmänniskan' - 1978 kom boken 'bakom fabriksmurarna' - dessa båda böcker omvandlades av lennart hjulström till en teaterpjäs som gick under namnet 'tok-alfred' på folkan i gbg - med thomas von brömsen i huvudrollen (om jag inte minns fel):
"för det är arbetet människan lever med - erik johansson - 62 - västra frölunda - göteborg - livsmedelsarbetare - dyster och fundersam - först tog jag det som en verklig befrielse - men efter några år då blev det bekymmer - det var ryggen - stå i gummistövlar på dom där hala - halkiga golven och spruta korvsmet i fjälstret i tre och en halv timma utan paus - det frestar på ryggen - charkuteriarbetare får skärsår och inflammationer - men mest ryggont - jag hade gått gipsad två gånger ett halvt år - och så hade jag eget ackord - ett lindrigt ackord - men när inte det heller gick - så var det ju inget och göra - först kändes det skönt alltså - men nu finns det dagar - förstår du - när jag frågar mej - vad ska jag göra - ska jag åka ner till stan? vad ska jag gör där då? - där har jag nu inget och göra - så går jag hemma - och kokar kaffe - och ett wienerbröd - och äter - och äter igen - stora ledan - och det trots att jag har böcker - frugan jobbar på liseberg - hon är chef på kallskänken på liseberg - och när hon gått på eftermiddan - så har jag skött flickerna sen dom var två månader -
vi har ett sommarställe - men jag är inte den pappan som är typisk för vår tid - en far anser man ska ha bil - men vi har ingen bil - vi får ha kassarna fullpackade i var sin näve - ta spårvagn vid marklandsgatan till kungsportsplatsen - sen byta till buss till mölnlycke - sen byta till landvetter - och så regnar det - då frågar flickan - varför har inte vi bil - men jag är rädd för bilar - och så är det hörseln - jag vill inte köra - jag gillar inte bilar - ibland tänker jag som så - att om jag jobba halvdag - jag städar ju lite och lagar maten och pissar hunden - men ett arbete är nåt annat - ordet terapi - nu ska johansson ha terapi - det är lite för dårhusmässigt - och det känner johansson - däremot kan jag tänka mej att grannen skulle be mej ta hand om hans två barn en dag - då skulle jag ta dom med mej till slottsskogen - det är ingen terapi utan det är en uppgift - jag kom till livsmedelsindustrin och där stannade jag i tjugeåtta - tjugenie år - här i göteborg - först var jag bonddräng i mälardalen - men när vi flyttade till åkers styckebruk - så börja jag som minderårig sågverksarbetare - så fick jag glasögon - kamrerns och sågmästarns pojkar som gick i läroverket - dom hade glasögon men det gjorde inget - men till mej sa dom - du ska inte vara nån jävla professor - på vintern satte grabbarna vid forssa ångsåg upp två bandylag - vi hade enpåkar till klubbor och binningar av säcksnören - så skridskorna lossnade och åkte långt ut på glansisen på visnaren - jag stog i mål och släppte in det förstås - 'din dumme jävel - du kan ju inte ens stå i målet!'-
- eftersom jag var född på landet och var bondpojke - pappa var bonde - morfar bonde - farfar bonde - så var maskinerna inte mitt rätta element - när jag kom till sågverket - steget från bondlivet till industrin blev ett ödesdigert steg för mej - jag kunde inte vara så där listig och beräknande - jag var mest van och umgås med växter och djur - och dom var ju aldrig vana och skada människan - jag drog mej undan precis som djuren - när dom möter motstånd - så kom depressionen på trettitalet och vi blev arbetslösa - jag gick och höstgrävde för tjugefem öre i timmen i trädgårdarna för sommargästerna - då kom en gammal dam och sa att du ska inte gå här och gräva utan du ska till folkhögskolan - och jag sa till pappa - jag kan väl få fortsätta i folkhögskolan - jag minns att tåget från åkers styckebruk till mariefred stanna vid ångsågen - och jag gick ut och vinka - och då ropa en sågare: 'din förbannade odåga!'
- sen när folkhögskolan hade stöttat under mej - så rymde jag hemifrån - det var i juni - jag gick förbi berga upp mot länna och ner i södra sverige - jag stack och jag luffa - och så fort jag kände att människorna missförstog mej - så gav jag mej bara iväg - jag var alldeles på sidan om människorna - och det där förföljer mig ännu i drömmarna - att jag är på väg till alla möjliga egendomliga ställen - inga pengar till biljetter och husrum - sov på härbärgen och parksoffor - vakna i bibliotekens läsesalar - men jag var ju fri och hade inga försörjningsplikter - det är konstigt - jag betraktades som så helvetes dum - så jag fick inte vara med i bandymatcherna - och ändå kände jag mej utvald på nåt vis - det var ingen bra start för arbetslivet egentligen - jag märkte att dom som var födda vid bruket - vid sågverket - dom hade inte dom där svårigheterna - men jag som var lantis fick ett jävla skoskav invärtes - det måste ha varit många fler bonnpojkar i min generation som fick det - men dom hade väl inte råd och oja sej - inte om dom var förlovade och skulle gifta sej i alla fall - så skulle jag själv gifta mej - drivfjädern var nu att bilda familj och det var det ansvaret som drev mej till fabriken igen - så jag kom in på kf:s gomans charkfabrik i gamlestan här i göteborg -
- den var måttligt rationaliserad - den fabriken då - dom tyngsta jobben hade kommit bort - det var en fördel - dom hjälpmedel som fanns - dom var välkomna - dom var till godo för oss - vi hade vår kafferast - ackordet var inte infört - vi stoppa korv och gjorde i ordning korvsmet och pastejsmet - framförallt gällde det att känna skillnad på dom olika köttkvaliteterna - när djurkropparna kom in och styckades och sorterades - vilka bitar som skulle säljas - vilka som skulle saltas och rökas och vilka man skulle göra korv av och pastejer - dom här gamla arbetarna hade en jävla yrkesskicklighet - det var en korvsort som jag hade smakat på och tyckte var utomordentlig bra - så kom en yrkesgubbe och gjorde samma smakprov - han titta på färgen och konsistensen och fastheten - nädå - det blev underkänt - det gick inte och lura dom här gubbarna - på inget vis - och likadant när man fick en djurkropp - så undra man var snittet skulle gå mellan skinkan och revbenen - och då titta man på den gamle yrkesgubben - som stog bredvid - och med ett snitt - lugnt och metodiskt och vänligt - så undervisade han en - alltid vänligt - man blev aldrig utskälld - man fick naturligtvis underordna sej - det var en viss osjälvständighet - men själva arbetet - själva tillverkningen la sej aldrig lagbasen i -
- en underlighet var - att vid vissa tillfällen kunde vi dra på arbetstakten i en helvetes fart för att antingen köra slut på nån viss person - som man inte var nöjd med - det hände nog - tyvärr - eller så för det var bråttom - det var en takt som var långt högre än ackordtakten senare - och det där tempot följdes av ett väldigt välbefinnande - dom här rycken i produktionen kunde komma när som helst på grund av extrabeställning eller förändring i orderingången - men även när orderingången inte visade nån topp - så kunde vi sätta upp farten - på eget initiativ - precis som att få utlopp för någonting - och det åföljdes alltid av ett märkvärdigt välbefinnande - det kunde vara en som hade en nyckelposition som till exempel och spruta i korven i fjälstret eller blanda leverpastejen - och så drev han upp det i ett våldsamt tempo - man skar sej på vassa kanter och man slog sej på fingrarna - men det var ingen som protestera - utan när han fyllde på fort - så följdes vi åt hela vägen - frukost och lunch hade vi med oss på den tiden - ens fru hade lagt ner maten i en matdosa - och dom ställde vi på varmvattensrören i maskinrummet - så fanns det en kvinna som skötte kaffekokningen - och den där kafferasten var nog det mest trivselbefrämjande - när man samlades ner i källaren - frukost - kafferast - lunch - kafferast - på femtitalet inträffade en förändring - produktionen steg nåt vansinnigt - man slog ut väggen och dörrar och gjorde nya krypin för nya chefer - och det blev trångt som fan - lönen stog stilla - strejken -53 hade inte gjort nåt till i livsmedel - på varven var löneglidningen stor - men livsmedels halka efter -
- så kom då frågan - hur ska vi kunna få mer betalt - förbundsordföranden sa att ni kan inte få mer betalt om ni inte lägger er på ackord - 1954 tog vi ackordet - på egen begäran - och flytta in i en ny fabrik - ackordgrupperna blev mindre - du förstår - varje smådel av tillverkningen fick sin egen prissättning - styckningen - blandningen av smeten - rökningen - det som gav dom mesta pengarna var om en gubbe blev sjuk - då begärde man inte ersättare utan man körde hårdare - och får då till exempel sex hundra kroner och dela på fem man i stället för på sex - dom nya recepten fick vi nu utarbetade från centrallaboratoriet - som skicka ut dom till respektive fabriker - dom gamla recepten var för dyra - det var ju äkta konjak och vin i dom - men med det försvann också den personliga smaksättningen - som dom här gamla gubbarna hade gått och lagt sej vinn om - och nu kommer det som är det svåraste - du har en gammal man där - som efter naturens ordning mister rörligheten - han har sina fem kamrater - och dom tittar på gubben och ser att han inte hänger med - han försöker jobba hastigare men känner att han är ett påhäng - och så börjar skitorden bakom ryggen - ska inte den jäveln pensioneras snart? - hur fan länge ska den jäveln gå här och skrutta? - jag minns en gubbe där nere - han var tillomed gammal fin fackföreningsman - när han skulle på toaletten - så sprang han det sista - vi titta efter honom - och han sprang som fan - en dag träffa jag honom i en skrubb - då stog han och grät - inte heller var det så länge att det var toppar - arbetsglädjen kommer nämligen ofta efter en tillfällig prestation - det ska du tänka på - en sån där ansats och så följt av en kafferast - men när ackordet infördes togs alla kafferaster bort - ville man ha kafferast - måste man stanna femton minuter längre - några försökte klara sej ur den där stressen - man går till verkmästarn klockan ett och säger att man är väldigt dålig - jag har magont - säger man - eller yrsel - vasomhelst - man har ju inget ont - men man har ångest - det känns som man skulle vilja skrika - jag gjorde det själv - jag satte mej på ett café eller så gick jag till delsön - men det var ett tveeggat svärd det där - för fram till klockan fyra - så hade man jävliga samvetskval - man hade ändå moralisk känsla för vad jobbet fordra - men så fort klockan var fyra - så lätta det - i den gamla fabriken kunde vi säja efter såna där toppar - att nää - nu har vi tamejfan gjort rätt för fem minuter - och så koppla vi ifrån maskinerna och satt och prata - det gick inte nu - arbetsbefälet jaga fram gubbar ur dom mest underliga gömställen - vi ska väl för fan ha fem minuter - nädå - rymningstiden stämplades in på tidskortet - jag var skyddsombud också - och vi låg i underhandlingar om en kaffeautomat - jag tog mig före och gå runt och fråga - vilka som ovillkorligen kände behov av en kafferast - eftersom jag var skyddsombud - så ansåg jag det var min rätt och hjälpa människor mot psykisk vanvård - nu satt några i skyddsrummet med sin kaffekopp - några satt i en skrubb och hade lagt en ren skurtrasa på en sockerlåda och hade en liten bunke med några blommer i - överallt i prången träffa jag på detta - det var ett oemotståndligt behov och titta på varann och riktigt känna lukten av varann - men fackordföranden sa att ska ni ha kafferast - så får ni stanna femton minuter längre - och ni kommer att missbruka en här kafferasten genom att färlänga den till en halvtime (där fick han tyvärr rätt) - ni kommer att övervakas av företaget - det blev också mycket riktigt avslag i nämnden -
- den gamla fabriken var ju ett dragruckel och vi täta dom trasiga fönstren med säckväv - nu fick vi vita överdragskläder och den där stora hallen var i grönt tegel och på skithuset hade vi rosafärgat duni - men aldrig ett skratt hördes - jo - vi fick huvuduvärkstabletter och öronproppar gratis också - det glömde jag - men aldrig kontakt med arbetsdetaljen en tiondels sekund över vad mtm-metoden bestämde - jag har för fan inget emot att vi fick det finare - när man bodde i haga-annedal och satt och drömde lycksaligt om en modern trea - och så efter tie år i bostadskön fick det obeskrivliga beskedet att nu är det klart - ändå vet du - så kändes det vemodigt - när man sa adjö till det gamla fina sval-laget - jag tror inte på nån återgång till torpköket och hemkärnat smör - men konst på väggarna ... det är människans sätt och umgås med sej själv och sitt arbete det hänger på - då behövs det ingen konst - för då är arbetet en konst - om det så var konst och perspektivfönster och fan och lars normans jävla grafik i fabriksmatsalarna - det hjälper inte - för det är arbetet - som människan lever med under hela sitt liv - och säjer hon: vilket helvete - då är det ju som att sitta i ett snyggt fängelse - så satte vi oss - vi var alldeles uppspelta den dan - jag minns att våran egen förbundsordförande i livs var ursinnig och skällde ut oss som en skam för hela förbundet - men vi var omåttligt stolta över vår handling - som vi tog personligt ansvar för - tänk att vi våga! - tänk att vi våga sticka upp! -
- men sen blev det också en motsats med en del av kamraterna - förut hörde man veteranerna berätta om samhörigheten när nån kamrat drabbades av sjukdom och misär - idag vädjar fångvårdsstyrelsen till fackföreningarna om ett humant bemötande av människor som har vart straffade eller är narkomaner eller har suttit på mentalsjukhus - överheten måste vädja till facket att bemöta dom människorna mänskligt - vi hade en som gick med tomflaskan i bakfickan - den visade dom på för företagsledningen: se - han super på arbetstid - en dag tog han bilen och körde ut till sommarstugan och tog livet av sej - och det självmordet lägger jag en stor skuld på oss själva för - jag kan inte se tillbaka på dom här tretti årens arbete med nån ihågkommandets glädje - jag har tänkt på att om vi ska bibehålla den här mekaniseringen... - om man fick tjingsa jobb med dom som har ett meningsfullt jobb - till exempel om man hade ett jobb som var roligt på tisdag och tråkigt på onsdag - så att ingen människa skulle behöva stå i veckor eller ens i dagar med skitjobb eller tråkiga jobb - kanske skulle man kunna tänka sig dagar med topprestation - att i morron har jag topprestation - så kan du tänka på att på onsdag får du sänka takten med femti procent - för topprestation är nödvändigt för att människan ska känna sej tillfredsställd - för vad som mäniskan skyr är den där jämna - jävla enformigheten - det är inneoende det där att om ett tempoarbete går i för låg hastighet - så känns det lika hemskt som när det är för högt - man kan heller inte organisera människans liv hur långt som helst - för då finns det en mekanism - som säjer att då är jag en moraliskt mindervärdig människa - säjer jag ingenting mot det här nu - då är jag inne i en utveckling - som tar bort all självkänsla."
den kända dn journalisten hanna fahls morfar hette erik johansson - och hennes mormor märta johansson - ... jag - född år 1942 - och hanna fahls mor - inger johansson - född 1943 - bodde - under vår barndom och uppväxt - grannar - i husena intill varandra - i gamlestan i lidköping - hon stakegatan 11 - jag alehagsgatan 7...
han fick ej chansen att uppleva sin 100-årsdag... han hade 1 år och 18 dagar kvar till sin 100-årsdag när han den 7 juni år 2013 passed away...
'han' i min kommentar här ovan klockan 10:08 = författaren erik johansson - 1914-07-25 - 2013-06-07...
jag såg denne författare en gång - irl - på hpl marklandsgatan - det var på den tiden då jag som förare satt i en spårvagn...
"fabriksmänniskan" var visst det verk han - erik johansson - slog igenom med... - ja min far - axel johansson - född den 28 februari år 1897 - i ulrika - kisa - östergötland - var väl - sort of - en 'fabriksmännsika' - havande slitit på tändsticksfabriken i lidköping i hela sitt yrkesverksamma liv - i hela 50 år - innan han såsom 67-åring gick i ålderspension...
'fabriksmänniska' i st f 'fabriksmännsika'...
'intervjuade' i st f 'intervjudade'...
Skicka en kommentar