tisdag 6 april 2010

så blev mitt liv...

Upplagd av kl.

19 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

*så blev mitt liv* - intervjuer med gamla av lars ulvenstam - en bok utgiven år 1976 på forums förlag - på sidan 144 i denna bok står att läsa:

6 april 2010 kl. 12:15
Marianne Johansson sa...

"anna rahm - 69 - stockholm - tidigare hemmafru - men förra året började hon läsa vid universitetet - min livslinje börjar och krympa (visar handflatan) - vad tror du om det? - man känner att man inte har så många år kvar - tiden räcker in till - därför att vi reagerar långsamare som äldre - jag har det bra nu - men jag sörjer den korta tiden - man står ju i kön - och så är det det att jag känner mej så besynnerligt trött - jag vacklar faktiskt vid två-tiden - jag tycker jag har sämre och sämre ork än många kamrater som är över åtti - det kan förefalla underligt - eftersom jag aldrig har fått ligga på latsidan - och det heter ju att ungdoms möda är ålderdoms ro - pyttsan!

6 april 2010 kl. 12:28
Marianne Johansson sa...

- när man kommer till en viss ålder - så måste det ju stå klart för en och var - att slutet kommer snart ... snart - men ser du den tanken blir till sist så invand och flyktig att man ändå fortsätter och se framåt och planera för sej - materiellt har jag inga pretentioner - jag vill inte ha nåt hybble i skärgården eller nåt härbre i norrland - jag sitter gärna ensam hemma fredag kväll och lördag kväll - många människor anser det ju skamligt och göra det - en del spänner förväntningarna för högt - det ska bli nåt över förväntan - och då måste det ju nästan alltid bli en besvikelse -

6 april 2010 kl. 12:34
Marianne Johansson sa...

- vad jag ber om är en liten tid ännu till sans och eftertanke - att umgås med några få - många blir så tröttande och ger så lite utbyte - om man träffas i klunga - att vara ensam utan att isolera sej - ensamheten kan vara befolkad - av levande människor omkring mej ute och av personligheter jag läser om - om du visste vilken känsla av lättnad och frihet att stänga sin dörr nu - när jag kommer hem - att inte längre behöva anpassa mej och anpassa mej - bara ta vanlig hänsyn - att få göra vad jag vill - att få ligga lite - om jag känner mej dålig - att få lägga mej - när jag är trött - att gå på museer helt ensam - det är uderbart-

6 april 2010 kl. 12:40
Marianne Johansson sa...

- det här huset är något av de ensammas hus - numera försöker vi - några av oss - att hålla en lätt kontakt med varadra - så att ingen glöms bort och blir liggande helt utan hjälp och tillsyn - man måste tänka så - när man är utan anhöriga - en smula sval grannsämja är mycket behaglig och nyttig den - och så läser jag - om jag kunde hoppas att få läsa allt jag ville läsa - så skulle det nog behövas tre mansålder - lycklig den som får hålla en bok i handen! - min tro är att vetenskapsmän och forskare och konstnärer och såna måste vara dom allra lyckligaste människorna - därför att deras yrke och arbete också är deras stora hobby -

6 april 2010 kl. 12:45
Marianne Johansson sa...

- jag fick verkligen ta realen för pappa - vi hade en kommunal mellanskola hemma i borlänge - och pappa var slöjdlärare - men det var tjugotalet - jag tog realen 24 - och det var arbetslöshet för både pojkar och flicker - post och telegraf stängde sina kurser i tie år - det var dom som tala fem språk flytande som stog i bokhandel och sålde papper - och sen blev det svårt och komma in på sjuksköterskeskolan - så jag kom till stockholm och skötte barn i familj - det höll jag på med till jag var trettifem år - då sa en väninna att jaha - ska du gifta dej så får du nog inte spara länge till - för då måste du använda en bergsprängare - det dröjde länge innan jag våga tala om för eva vad han var - bergsprängare! - han var förtisex år - han var mörk - jag har alltid varit bunden till den där mörka - magra vallontypen - det var väl det jag åkte på - och han var charmig - när vi var borta eller hade främmande - men inte när vi var ensamma - det är ofta så med den sortens människor -

6 april 2010 kl. 12:54
Marianne Johansson sa...

- tjugotvå år var vi gifta - fjorton av dom skötte jag samtidigt min mor - det var mycket tvätt hemma - han ville inte jobba med bar överkropp för han var rädd för stenfliser - så jag tvätta varje dag - och för mamma skulle jag alltid sy i knappar - jag kan inte begripa vad det var - men det var alltid knappar och knappar - mamma hade vackra fina händer och jag hade så fula - och hon klaga över mina fula händer - men jag tänkte - du kunde ju sy i dina knappar själv - så fick du se hurna händer du fick - och då kanske mina blev lite finare - jag är ledsen att säga det - men min mammas värld var så trång - och den blev trängre och trängre - till slut blev hon som en hård liten gubbe - om jag hade väsnats lite... men hon knäckte min vilja - ingen människa på denna jord kan smärta oss så ända in i själen som våra allra närmaste eller dom få som vi verkligen älskar - det bara är så - svårt att förstå - det hörs hemskt att säja det - men jag vill inte ha dom tillbaka -

6 april 2010 kl. 13:05
Marianne Johansson sa...

- min man var en änkas son och var väldigt bunden vid sin mor - han ville inte ge mej några barn - han hade varit familjeförsörjare sen han var sex år - sa han - och det kunde räcka - och så skulle ungar skräpa ner - han var väldigt petitmätrig med städning - fast jag tyckte vi hade renare på golvet än det var på tallrikarna när vi var borta - en dag - när jag var så trött så jag visste inte att man kunde bli så trött - så sa han med sina kalla läppar: 'du har så små ögon - så du ser ut som en vägglus i dagningen' - i tjugotvå år var vi gifta - inte nån gång fick jag en julklapp - men en gång - när han hade födelsedag och jag hade köpt en liten present - så var jag så ivrig att tala om i förväg vad det var - och då blev han så arg - så han bröt ner mej i stolen och bräckte fingrarna bakåt på mig (visar) - så här - sen ville han ha stryk efter ett sånt där utbrott - men jag bara grät och kunde inte slå - 'det jag hatar mest hos dej är det där jesus-milda - att du bara gråter' - sa han - till slut gick jag till doktorn och bad att få något för min trötthet - jag orkar inget - sa jag - knäna viker sej och jag kan inte hålla tätt - men läkarn tog mej i handen: 'har fru rahm inget annat och tala om för oss' - ja - då gjorde jag ju det - 'har ni något emot att gå ifrån honom?' fråga då doktor - 'det har gått så många år nu' - sa jag - 'och jag vet för resten inte om det är riktigt' -

6 april 2010 kl. 13:18
Marianne Johansson sa...

- men sen en tid efteråt så hörde jag ett program i radio om judendomen - med kantor rosenblüth - reportern sa att ni judar tror inte på att äktenskapet är instiftat av gud? - 'nä - det tror vi inte - det är mera att likna vid en affär' - denna milde man med sin goda röst - som sjunger så himmelskt - gav tillåtelse - och då tyckte jag att jag kunde gå - så skildes vi - mamma köpte en grav i urnlunden i högalid mot kyrkväggen - och hon ville att jag skulle köpa en för mej bredvid - men prästen tyckte att jag skulle köpa min plats tillsammans med maken - så jag tog en tvårummare och lät honom ligga i min grav fast vi var skilda - sista dagarna på lasarettet var han så rar - 'kom och sätt dej här på sängkanten ' - sa han - 'du blir så ensam nu - och gå aldrig mer i gamla - dåliga skor - lova det - så att du inte ramlar och faller - 'jag tänkte ju för mej själv att jag har vart ett ensamt barn och ett hårt hållet barn och haft en ensam ungdom och ett ensamt äktenskap - så ensammare kan jag inte bli - jag orkade faktiskt inte sörja - han hade väl slitit ut den känslan jag en gång hade -

6 april 2010 kl. 13:29
Marianne Johansson sa...

- efter en tid börja jag på en kurs hos abf - vi läste om landskap - tvärvetenskapligt - och det var förfärligt trevligt - sen bor det en fru här i huset - och hon sa en dag: 'jag går på kvällsgymnasiet och läser högre matematik - kunde du inte börja och läsa språk?' - ja - så börja jag i botten på norra latin och gick ända upp med språken - och sen tog jag resten av ämnena - och 1974 tog jag studenten - då var jag sextiosju år - dom tubbade mej - både kamrater och lärare och sa att nu ska du börja på universitetet - du kan - du ska - jag tänkte att jag har inte så lång tid kvar - men jag tyckte ju också att det kunde vara roligt att få fördjupa mej - så jag försöker väl då - och gör ett eget litet sudiepaket - nu har jag läst färdigt etnologi - när vi började - frågade professor rehnberg oss vaför vi ville läsa det - och jag sa att det beror nog på att jag ända sen barndomen varit intresserad av landsbygdsseder och dialektord - ordvändningar - intresse för orden och hur dom vandrat -

6 april 2010 kl. 13:37
Marianne Johansson sa...

- jag läste latin oc grekiska på vuxengymnasiet - så 1973 skulle jag göra min första utlandsresa - jag samlade in resebroschyrer - och läste dom några sämnlösa nätter och bestämde mej för två veckor på kreta - det är bra att göra det när jag har lite minne kvar av klassisk grekiska - tänkte jag - jag har aldrig i mitt liv varit söder om ljungby eller norr om hälsingland - så du förstår vilken svindlande känsla det var - när vi kom in över den grekiska övärlden - denna himmel och sol och havet turkosblått och vinfärgade vågor ute vid brotten och grunden - jag köpte odysséén där nere och läste på tyska - och jag tänkte lycklig de som får vara här nere och gräva - och så fortsatte jag med arkeologi vid universitetet - när jag kom hem - det kanske var lite torrt och dammigt i början - men när man kommer så långt fram som till folkvandingstiden - då är det svindlande - då ser man hur långt människor har färdats och hur långt bortifrån konst och kulturer har vandrat - jag är ju för gammal för att få en anställning - till exempel en lärarplats på gymnasiet - och inte skulle jag orka eller vilja det heller - så det är ju bara av intresse - men jag börjar känna mej så trött - att jag allt undrar - om jag ska orka den där fil kanden - en lärare på norra latin sa att när du komer till frescati (universitetsområdet i stockholm) - så blir du alldeles ensam - det ska du räkna med - du besöker föreläsningarna men sen går du hem - men det blev inte alls så - det kan bero på att jag valde ämnen där man arbetar tillsammans och i små grupper - jag tror i alla fall att jag är accepterad (skrattar) - och ibland får jag vara med på deras små fester - och på gotland när vi skulle upp för alla di där rösen - så går jag ju så dåligt - men se dom gav sej inte - utan dom kom och drog upp mej - och så skriver och ringer dom till mej - att äntligen vara bland tänkande - kännande - vanliga människor! - det är som en livsluft att andas - vet du - ett gensvar -

6 april 2010 kl. 13:52
Marianne Johansson sa...

- dom är inte alls som vi när vi var unga - dom här flickerna är nyktra och kloka - praktiska och ser med öppna ögon på världen och livet - och pojkarna - dom sköter hushåll - dom städar och tvättar - vare sig dom har eget hushåll eller bor med flickerna - det är skillnad mot förr - dom var ju bortskämda förr - mammas gossar - när dom har såna där knytkalas - så kommer pojkarna med jansons frestelse som dom gjort själva - eller en pizza eller en kaka - om man undviker att titta sej i spegeln och skyltfönster - så kan man känna sej som man är tjuge år bland dom - den kom bara så sent till mej - den här lyckan - det religiösa i konfessionell mening - det kristna - bryr jag mig inte om - ännu mindre det kyrkliga - jag skulle bara vilja rikta en innerlig bön till prästerna som besöker ålderdomshem och vårdhem - tyng inte ner! - jag har lidit mycket av deras prat om syndfullhet och snart förestående hädanfärd - när jag under arton månader nästan dagligen besökte ett vårdhem - där fanns damer från åtti till etthundratvå år - som jag inte tror hade tillfälle att vara särskilt syndfulla - där dom satt med svår värk i sina våta blöjor - är det inte väl mycket begärt att dom ska tvingas lyssna till detta elände? - en elak man fråga en gång vad en predikan egentligen var - jo - där står en präst - som aldrig har varit där - och talar om ett himmelrike - som vi inte vet om det finns - för några som troligen aldrig kommer dit - evigheten! - för folk som inte vet hur dom ska fördriva en halv söndag! - man kan inte göra sig en bild av gud - inte materiellt - knappt ens i sina tankar - då har jag större förståelse för islam - som förbjuder all avbildning - det är så mycket konstigt i kristendomen - som tar emot för mej - jesus - bara en av ett antal svärmare och sökare och inte ens den förnämste - och den här fullständiga boskillnaden mellan människor och osjäliga djur och växter - kan inte ett djur tala och samtala med blick och minspel och ibland med hela kroppen? - varför skulle inte dom vara med oss i ett tänkt paradis? - och växter som sätts på noggranna prov - dom har både känslor och minne och lär till och med känna igen personer - man har gjort experiment med växter och kopplat in elektriska mätelektroder - så knäckte en man en växt - och alla dom andra växterna blev våldsamt upprörda - sen släpptes tio personer in - och när mannen kom som hade brutit sönder blomman - så reagerade alla växterna våldsamt -

6 april 2010 kl. 14:14
Marianne Johansson sa...

- jag minns att jag i yngre medelålder kände smärta vid tanken att dom vackra träden som jag såg omkring mej skulle stå kvar - när jag för alltid var borta - nu tycker jag alldeles tvärtom - världen består - guds vackra skapade värld - det är bara jag som försvinner - jag är tacksam för att jag är född till människa - jag tycker jag har gjort så gott jag kunde - från dom givna förutsättningar jag hade - jag är ganska nöjd - om det är slut - är det slut - så är det bäst - och blir det något efteråt - så kanske det också blir bra."

6 april 2010 kl. 14:20
Marianne Johansson sa...

så slutade alltså - på sidan 150 - denna berättelse i Lars Ulvenstams bok *så blev mitt liv* - det handlar alltså här ej om lars ulvenstams egna liv - utan om människor han mött och lyssnat på och återgett vad de haft att berätta - här var det alltså Anna Rahm som berättade.

6 april 2010 kl. 14:44
Marianne Johansson sa...

'så blev mitt liv' - skulle jag kunna tänka mig en sådan bok med en sådan titel - vem skulle i så fall vilja läsa en sådan bok skriven av mej - ja jag kan väl själv läsa den i så fall - jag kan ju själv läsa det jag skriver här på min egen blogg - detta är ju 'sort of' min bok - men om den - detta - är en bok - det kan man ju diskutera - något slags uttryck för ngt jag inhämtat är det ju iaf - mestadels andra människors uttryck - andra människor kan ju allt så mycket bättre än jag - jag är medveten om mitt handikapp - förståndshandikappad som jag är - till trots - d e t kan jag iaf förstå - jag har förstått att förståndshandikappade faktiskt inte är dummare än att dom har - i jämförelse med andra- blivit medvetna om sitt förståndshandicap - det är inte dåligt - det finns ju sånna människor som aldrig någonsin blir medvetna om något allra minst sitt eget handikapp - men inte ens ett geni kan vara handikapplöst på alla områden - det vore totalt omänskligt - så som jag ser det - tack och lov är vi alla människor - de som inte är det- är helt enkelt inte 'vi' - 'oss' - de är ngt annat - vad - vet inte jag - men förståelse människor emellan - vad är det? - varför har inte större förståelse funnits - det skulle jag vilja fråga i min bok - varför har jag förstått så lite? - varför har andra förstått så lite - sorgligt - to say the least... (ps: - man talar som man har förstånd till!) ytterligare ett ps: jag måste skriva p g a att min först födde son - han med mandus - 'manen' - har avlidit - d ä r f ö r m å s t e jag skriva!

26 maj 2010 kl. 09:29
Marianne Johansson sa...

"- han med namnet mandus - 'manden' - har avlidit - därför måste jag skriva!" - i st f : "- han med mandus - 'manen' - har avlidit - därför måste jag skriva!"

3 juni 2013 kl. 10:04
Marianne Johansson sa...

pyttsan! - inte kommer jag att skriva... jag är en nolla och mer kommer jag att bli så - en nolla - ju fler dagar jag noch zu leben kann - har nåden att få leva... att inse sin noll-het - nichtigkeit - obetydlighet - det är det det hela handlar om på 'gravens rand' - så känner jag det - alltmer... det är nog naturligt somehow - och det hela att hamna i graven och bli ett med jorden känns därför ej som en katastrof - utan som ngt helt naturligt - precis som när ett vissnat löv faller ner till marken och blir ett med jorden... inget konstigt alls - egentligen...

23 juni 2013 kl. 05:49
Marianne Johansson sa...

'långsammare' i st f 'långsamare' - alltså i den kommentar jag skrev klockan 12:28 den 6 april år 2010...

23 juni 2013 kl. 05:54
Marianne Johansson sa...

'och' i st f 'oc'...

25 december 2016 kl. 02:29

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)