onsdag 7 april 2010

om döden - och om livet...

Upplagd av kl.

9 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

"om den inte vore så allvarlig - skulle vår kamp mot döden nästan verka komisk - för med envisheten hos en myra som slapstickmässigt kämpar med en kvist tio gånger så tung som den själv - snubblar och knäar vi ständigt under denna dödskamp - melankolisk och tragisk snarare än komisk sätter kampen sina avtryck i våra liv - i konsten - literaturen - musiken - poesin - filosofin - kanske just för att döden i grunden känns så obegriplig att den nästan gör livet meningslöst - när författaren niklas rådström var 23 år dog hans bäste vän bengt - och han inte bara dog utan han tog sitt eget liv - begick självmord - i boken 'en handfull regn' skriver niklas rådström om bengt - och om livet de levde från sena femtiotalets idylliska dagar uppe på söder - till vårdagen 1977 då bengt hoppade mot sin död från västerbron i stockholm - 'vi är beredda till nästan vad som helst för att hålla kvar livet i dem vi älskar' - inleder rådström sin bok och meningen växer till ett mantra som genomsyrar hela berättelsen - jo - boken är ett försök att hålla och göra bengt levande - samtidigt som jag konstaterar att det är ett omöjligt projekt - och att en del av projektet är att inse dess omöjlighet -

7 april 2010 kl. 21:27
Marianne Johansson sa...

- så säger niklas rådström när vi möts hemma hos honom en tidig vårdag - då det där speciella ljuset som bara finns i en havsnära trakt - sakta tonar ner utanför fönstren - vi talar om döden i allmänhet och självmord i synnerhet - självmordet i sig väcker väldigt mångbottnade och motstridiga känslor - konstaterar niklas rådström - sorg kan blandas med vrede - men tiden och avståndet i tid skapar ett sorts rum för att sådana tankar ska kunna bli till - sen kan man bli rädd för att bege sig ner i de tankarna - för vad ska man egentligen komma fram till om sin egen och andras skuld? - tiden är viktig - man lär sig med åren - han hade inte kunnat skriva den här boken när han var 30 - tror han - tiden var förutsättningen - en annan sak var rent litterär: hur berättar man om det som hänt på ett respektfullt sätt? - hur berättar man om bengt samtidigt som man är honom trogen som vän? - jag kom fram till att romanformen vore fel - säger niklas rådström - att fiktionalisera skulle vara samma sorts handling som att stanna upp kring ett varför och tro sig ha ett svar på det - och så är det ju inte - han har diffusa minnen av den första tiden efter bengts död och i boken beskriver han raseriet - vreden och den vanmakt han kände och som sorgen inte förmådde avväpna - man ska inte dö när man är så ung - livet ligger framför en och döden är helt enkelt inte tänkbar - samtidigt vet vi - och det är en förfärlig tanke - att bland unga vuxna så är självmordet den vanligaste dödsorsaken - niklas rådström är övertygad om att den absoluta majoriteten av alla självmord sker inom ramen för en depression - men vår omedelbara reaktion är att vi bemöter självmordet som om det vore en rationell handling - säger han - inte något som präglats av ett djupt sjukdomstillstånd - vilket jag tycker det är viktigt att förstå - han betraktar dock inte självmordet i sig som en sjukdom - men att det sker inom ramen för sjukdomen - handlingen är en konsekvens av att människan har berövats sin självrespekt och sin självkänsla - det finns mycket skrivet om självmord av sociologisk och filosofisk karaktär - säger han - den sociologiska litteraturen - beskriver den faktiska verkligheten - hur självmordet ser ut - den filosofiska förutsätter att vi människor är vid våra sinnen och utesluter sjukdomstillståndet -

7 april 2010 kl. 21:47
Marianne Johansson sa...

- först med freud kommer en ny tanke om människan - nämligen att också när vi förefaller agera moget - vuxet - logiskt -rationellt vet vi inte varför vi gör det vi gör - freud för in sjukdomsmomentet i den filosofiska diskussionen kring vad en människa är - det som ställs på sin spets inför självmordsproblematiken - om man accepterar att självmordet sker inom ramen för en depression så måste andra tankar som också handlar om önskan att dö - dödshjälp till exempel - födas inom den ramen eftersom det förutsätter att människor är rationella - konstaterar niklas rådström - det är dock min absoluta förvissning att människor vill leva - livet vill levas - det är påtagligt vilken enorm anpassningsförmåga vi har - många tror att livet blir meningslöst om man förlorar några sinnen - syn och hörsel eller sin rörelseförmåga - men så är det ju inte alls - livet anpassar sig till de yttre omständigheterna och kan upplevas värdefullt trots allt - niklas rådström blir 55 år i år (år 2008) och konstaterar att med åldern kommer man ofelbart allt närmare döden - inte bara rent faktiskt utan även i sina tankar - man passerar en punkt i medelåldern då sträckan man levt är längre än den tid man har kvar - och sedan den insikten slagit rot - så blir allt helt annorlunda - innan dess hade man oceaner av tid - plötsligt har man inte det längre - jag kommer ihåg hur jag som barn funderade över meningen med att leva om vi ska dö - säger han - i boken skriver jag att ingen har sagt åt oss att vi ska dö utan att vi bara ska leva på - när ett barn föds säger ingen - av synnerligen goda skäl givetvis - att du ska också dö lille vän - nej - här ska levas - och det är så man måste tänka som barn - barn har inget utrymme för att bearbeta sorg som vuxna har - barn måste hållas kvar i tanken att livet det ska levas -

7 april 2010 kl. 22:00
Marianne Johansson sa...

- men vad är då poängen när man når insikten att livets enda mål är att det tar slut? - vad är poängen med att bygga hus när det enda som sker är att någon eldar upp det? - kanske att man förstår lite mer sedan man sett en massa hus brinna och uppäcker att man trots allt ännu har lust att bygga nya? - jag minns inte hur gammal jag var - men jag minns att vi pratade om energi i skolan - om hur rörelse blir till värme och sånt - då tänkte jag att döden kan inte innebära att allt slutar - energin som finns i varje människa kan liksom inte bara spricka som en ballong - det trodde jag bara inte på - jag vägrade - och det är ju faktiskt en trösterik tanke." detta var en intervjuartikel av göran tonström i tidningen amos - nr 2 år 2008.

7 april 2010 kl. 22:06
Marianne Johansson sa...

"sin självrespekt och självkänsla"... these days respekterar jag - åtminstone jag själv - min egen självrespekt och självkänsla... - var skulle jag ej?

7 april 2014 kl. 08:21
Marianne Johansson sa...

i dödens alltmer - för varje dag som går - närmare närhet... - i ödmjukhet bewusst dieses sachverhältnises... 'saakernas' tilllstånd... - the facts of life... att livet - det mänskliga - en männischas liv - liksom ävenledes varje djurs liv - alltid! - obönhörligen! - måste ta sluut - åtminnstone måsste hjärttat sluuta - uppphöra att slåå - nåågon gång! - men själen?

7 april 2014 kl. 08:27
Marianne Johansson sa...

jag frågar mej varför det står 'var skulle jag ej?' - kanske borde det ha stått 'varför skulle jag ej?'...

15 juni 2015 kl. 15:39
Marianne Johansson sa...

jag tänker - numera allt oftare - på orden 'när det känns att det börjar ta slut'... stig larsson - författaren - valde de orden som titel på sin senaste bok... diese worte schänns - av - och även för - 'moi' - som zutreffend... varför ej(?)... varje dag är en nåd... varje dag jag - fortfarande - har chans att se med mitt numera enda fungerande öga är - in fact - en Nåd... eine Gnade! - a Mercy! - jag får visa mina språk-kunskaper! - why not? - warum nicht? - pourquoi pas? det är alltså tyska och engelska och i viss mån även lite franska som jag har - under mitt mer eller mindre vuxna liv - försökt förkovra mig i - och nowadays har jag - diesbezueglich - stora möjligheter via you tube... varje dag förkovrar jag mig mer och mer in this way - schänns berikande... jag som väl mer än i annat avseende - åtsminstone enligt mig själv - är en språkmännischa... jag - såsom varande dotter till en - i hela 50 år - fabriksarbetare - und zwar född den 28 februari år 1897 - har ej någon akademisk examen what so ever... men kul att förkovra sig... den schännslan kan väl - immer noch - ingen ta ifrån mej... jag försöker så gott det går att hålla det som kallas alzheimer stången... jag säjjer ibland att det är bloggandet och you tube andet som håller mig alert och pigg i huvet... ja kannsche att det - in der tat - är så... mina feelstavningar är anarkistiska och helt hållet själv-valda... på gravens rand.... varför ska jag ej kunna unna mig den lyxen?! - jag menar: att på egen blogg staava precis som det - sort of - faller mig - i stunden - in... det känns som en ren tillfredsställelse! - tidigare i mitt liv - ca 20 år på kontor som sekreterare och korrespondent - gjorde jag mitt yttersta för att språkligt och stavningsmässigt vara totalt felfri! -

1 mars 2016 kl. 15:48
Marianne Johansson sa...

det är helt och hållet - bara - blott och bart - min son som jag har att tacka för alla de här möjligheterna som har - på ålderns höst - öppnats för mig... själv hade jag aldrig klarat av att fixa mig en blogg... tänk om alla som håller på att utveckla demens skulle ha chans att få blogga och you tube a... jag tror att det skulle kunna vara något för många som successivt drabbas mer eller mindre... jag kanske oxå - fast jag helst ej vill erkänna det - håller på att successivt drabbas...

1 mars 2016 kl. 15:59

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)