"att låta ett hus stå i fokus för en berättelse om tidens gång och det fåfänga i allt mänskligt handlande är ett inte helt ovanligt grepp i litteraturen - tänk på virginia woolfs roman 'till fyren' - om familjen ramsay och deras sommarhus på hebriderna som år efter år invaderas av ständigt nya familjemedlemmar med nära och avlägsna anhöriga och vänner - i mittkapitlet i woolfs roman förekommer inga händelser alls - bara huset beskrivs - hur tiden vandrar genom de tomma rummen och hur allt så småningom faller sönder i damm och tystnad - en liknande metaforik finns i jenny erpenbecks nya roman 'hemsökelse' - huset är här en stor arkitektritad villa vid scharmützelsee (eller märkisches meer som sjön också kallas) i det vattengenomflutna flacklandet öster om berlin - erpenbeck går i sin historia ända tillbaka till istiden - då sjön ursprungligen bildades av smältvatten som rann in undan den tillbakaryggande inlandsisen - sedan följer de första bosättarna - en fogde som röjer skog - styckar av tomtmark och anlägger en trädgård - en judisk textilfabrikör som fördrivs av nazisterna och vars undergång vi får följa i ett av bokens bästa kapitel - under de år som följer byts invånarna ut slag i slag - huset ligger nu i ddr och marken ägs av staten och hemhörighet i huset är något som bara ges till låns - som ett privilegium eller som lön för visad lojalitet mot parti och stat -
- i en annan författares händer skulle detta uppslag ha legat till grund för en myllrande krönika - men erpenbeck har inga episka ambitioner - hon berättar stramt och koncist - som gick varje stycke att mäta med passare och linjal - ett kapitel - och bara ett - skänks växelvis åt var och en av husets familjer - med diskret inflätade referenser till personer och händelser som går före och följer efter i tiden - som sammanbindande länk fungerar kortare avsnitt om trädgårdsmästaren som överlever merparten av husets ägare och vars handlingar (att klippa gräs - beskära fruktträd och öppna och stänga av vattnets huvudkran) utförs med rituell aktsamhet alldeles oavsett vem som är i besittning av huset - på detta sätt omintetgör erpenbeck varje försök att skriva ihop en större historia av alla de små historier som återges i boken - om historien(med stort h) alls förekommer så är det snarast i form av slumpvisa samband - så kan bordssilver som grävs ner av arkitekten innan han lämnar ddr grävas upp igen av en senare hyresgäst som tycks genuint förvånad över de makalösa fynd naturen här i trakten tycks frambringa! -
- ur ett läsarperspektiv känns dock den fragmentariska framställningstekniken ibland något prövande - den tvingar i och för sig fram en långsammare läsrytm som gör att man lättare får syn på små men viktiga förskjutningar i texten (som ovannämnda nedgrävda och på nytt uppgrävda bordssilver) - men samtidigt undkommer man inte känslan av att författarinnan hela tiden vet mer än läsaren om vad som inträffar i texten och bara släpper ifrån sig bitar av sin vetskap när berättelsen så att säga fordrar det - det vilar med andra ord ett drag av skrivbordskonstruktion över texten - som hindrar läsaren från att komma riktigt nära inpå de gestalter som skildras - erpenbeck får lättare med sig läsaren när hon lämnar huset och följer i spåren av de familjer som av olika skäl tvingas därifrån - som författarinnan som flyr nazi-tysklad för att gå i exil i sovjetunionen - en ideologiskt rättroende som 'flyr undan sin egen förvandling till monster' och som därför rimligen borde ha historien på sin sida men som genom det hon får höra hemifrån 'stöts ut i hemlöshet för alltid' -
- för ett svindlande ögonblick anar man i avsnitt som dessa konturerna av den betydligt större roman som erpenbeck inte velat skriva - en berättelse om exil och utanförskap där huset det berättas om i boken inte är någon trygg hemvist utan bara en tillfällig anhalt på av historien ständigt minerad mark - men till en verkligt drabbande skildring av hemlöshet och av hemkomstens möjligheter växer denna bok inte ut - därtill förlitar den sig väl mycket på sin schematiska form och sina något mekaniska stilmedel - erpenbeck skriver skickligt och stundtals suggestivt men blir i mitt tycke lite grand av sin egen försiktighets fånge." Steve Sem-Sandberg - DN Kultur - den 9 april 2010.
5 kommentarer:
"att låta ett hus stå i fokus för en berättelse om tidens gång och det fåfänga i allt mänskligt handlande är ett inte helt ovanligt grepp i litteraturen - tänk på virginia woolfs roman 'till fyren' - om familjen ramsay och deras sommarhus på hebriderna som år efter år invaderas av ständigt nya familjemedlemmar med nära och avlägsna anhöriga och vänner - i mittkapitlet i woolfs roman förekommer inga händelser alls - bara huset beskrivs - hur tiden vandrar genom de tomma rummen och hur allt så småningom faller sönder i damm och tystnad - en liknande metaforik finns i jenny erpenbecks nya roman 'hemsökelse' - huset är här en stor arkitektritad villa vid scharmützelsee (eller märkisches meer som sjön också kallas) i det vattengenomflutna flacklandet öster om berlin - erpenbeck går i sin historia ända tillbaka till istiden - då sjön ursprungligen bildades av smältvatten som rann in undan den tillbakaryggande inlandsisen - sedan följer de första bosättarna - en fogde som röjer skog - styckar av tomtmark och anlägger en trädgård - en judisk textilfabrikör som fördrivs av nazisterna och vars undergång vi får följa i ett av bokens bästa kapitel - under de år som följer byts invånarna ut slag i slag - huset ligger nu i ddr och marken ägs av staten och hemhörighet i huset är något som bara ges till låns - som ett privilegium eller som lön för visad lojalitet mot parti och stat -
- i en annan författares händer skulle detta uppslag ha legat till grund för en myllrande krönika - men erpenbeck har inga episka ambitioner - hon berättar stramt och koncist - som gick varje stycke att mäta med passare och linjal - ett kapitel - och bara ett - skänks växelvis åt var och en av husets familjer - med diskret inflätade referenser till personer och händelser som går före och följer efter i tiden - som sammanbindande länk fungerar kortare avsnitt om trädgårdsmästaren som överlever merparten av husets ägare och vars handlingar (att klippa gräs - beskära fruktträd och öppna och stänga av vattnets huvudkran) utförs med rituell aktsamhet alldeles oavsett vem som är i besittning av huset - på detta sätt omintetgör erpenbeck varje försök att skriva ihop en större historia av alla de små historier som återges i boken - om historien(med stort h) alls förekommer så är det snarast i form av slumpvisa samband - så kan bordssilver som grävs ner av arkitekten innan han lämnar ddr grävas upp igen av en senare hyresgäst som tycks genuint förvånad över de makalösa fynd naturen här i trakten tycks frambringa! -
- ur ett läsarperspektiv känns dock den fragmentariska framställningstekniken ibland något prövande - den tvingar i och för sig fram en långsammare läsrytm som gör att man lättare får syn på små men viktiga förskjutningar i texten (som ovannämnda nedgrävda och på nytt uppgrävda bordssilver) - men samtidigt undkommer man inte känslan av att författarinnan hela tiden vet mer än läsaren om vad som inträffar i texten och bara släpper ifrån sig bitar av sin vetskap när berättelsen så att säga fordrar det - det vilar med andra ord ett drag av skrivbordskonstruktion över texten - som hindrar läsaren från att komma riktigt nära inpå de gestalter som skildras - erpenbeck får lättare med sig läsaren när hon lämnar huset och följer i spåren av de familjer som av olika skäl tvingas därifrån - som författarinnan som flyr nazi-tysklad för att gå i exil i sovjetunionen - en ideologiskt rättroende som 'flyr undan sin egen förvandling till monster' och som därför rimligen borde ha historien på sin sida men som genom det hon får höra hemifrån 'stöts ut i hemlöshet för alltid' -
- för ett svindlande ögonblick anar man i avsnitt som dessa konturerna av den betydligt större roman som erpenbeck inte velat skriva - en berättelse om exil och utanförskap där huset det berättas om i boken inte är någon trygg hemvist utan bara en tillfällig anhalt på av historien ständigt minerad mark - men till en verkligt drabbande skildring av hemlöshet och av hemkomstens möjligheter växer denna bok inte ut - därtill förlitar den sig väl mycket på sin schematiska form och sina något mekaniska stilmedel - erpenbeck skriver skickligt och stundtals suggestivt men blir i mitt tycke lite grand av sin egen försiktighets fånge." Steve Sem-Sandberg - DN Kultur - den 9 april 2010.
ovanstående: jenny erpenbeck - 'hemsökelse' ('heimsuchung') - översättning ulrika wallensröm - bonniers panache.
Skicka en kommentar