fredag 21 maj 2010

e-mail utbyten mellan rickard karlberg och katarina frostensson

16 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

"när jag verkligen skriver är jag i förbindelse - med språket - tankarna - världen omkring - jag är för upptagen för att känna mig ensam - det är fråga om en förstärkt närvaro - en upprymd känsla av att ställas inför främmande och olösta ting - jag tycker mycket om flaskposttanken som osip mandelstam beskrivit den - dikten som ett brev man sänder ut i det okända och som plötsligt - långa tider efter att det avsänts - upptäcks av någon som är okänd - en sådan läsares ansikte kan träda fram under skrivandet - som en fantastisk möjlighet - också den ondsinte - från början negativt inställde - läsaren kan visa sitt tryne - och just där finns en stor ensamhet - att vara helt ensam om det man gör - och att utsätta sig för andras blickar när det offentliggörs - eftersom jag får starka och vitt skilda reaktioner på det jag skriver tvingas jag ofta reflektera över vem som tar i min text - varför den väcker både hänförelse och aggression" // Katarina Frostensson - Lyrikvännen nr 1 år 2005 (som svar på en e-mail fråga av rickard karlberg - nämligen: 'upplever du skrivandet som ett ensamt arbete?')

Marianne Johansson sa...

"lyrik beskrivs ofta som ett chiffer - är poesin en översättning av verkligheten - eller kanske av själen? - katarina frostenssons svar: poesi är reducerat - förtätat språk - det är språk som skall räcka länge - som man skall kunna återvända till - läsa om och om igen - jag ser det inte som en översättning men en förvandling är det helt klart fråga om - när jag börjar arbeta finns tanken om vart jag vill röra mig - man kan kanske kalla den en önskad riktning - en formidé - kring den flockas bilder - verklighetsmaterial - sedan - när skrivandet sätts igång på allvar - är det bara att följa floden - språket är ju aldrig still - dikten kapslar in verklighetsintrycken - synerna och rösterna - sväljer och omvandlar dem - fragmenten blandas och länkas samman - allt genomströmmas av en särskild andning - jag tänker mer på anden och sinnet än på själen"

Marianne Johansson sa...

"hur viktigt är det att läsaren förstår texten? - hur reagerar du på begreppet elitism? - katarina frostenssons svar: vad läsaren kan förstå kan man inte veta - vad det är som tränger igenom och fram till en annan - en läsare kan vara stendöv inför en text - en annan intensivt hörande och berörd - ibland tycks de mest personliga associationerna tränga igenom - minnen - känslan av en färg - ett namn - ett smärtord - är läsaren berörd är jag nöjd - det är en början - vad gäller att ge nycklar till texten funderar jag ibland över om jag bör lägga in en förklaring - ge bakgrunden till ett textställe - kanske ett citat - men oftast tycker jag att det stör - jag vill lita på nyfikenheten och lusten att själv gå vidare - när jag skrev 'tankarna' hade jag tre huvudtankar/citat bakom bokens tre sviter - i den tyska utgåvan av boken tog jag med dem och jag kan ångra att jag inte gjorde det i den svenska - det hade kunnat öppna något mer - även om jag tycker att 'tankarna' är en ovanligt öppen bok - detta betyder inte att poesin inte ka bli överdrivet kryptisk - om den klämmer åt någonting alltför hårt - och i onödan - men accepterar man inte utgångspunkten att poesi är förtätat språk kan man aldrig acceptera poesin överhuvudtaget - allt beror på en grundläggande attraktion - en lust att fortsätta att läsa och tränga vidare in - som vid mötet med en annan mäniska - när man talar om elitism bör man förklara sig - är det elitistiskt att knyta an till friedrich hölderlin eller gunnar ekelöf - som givit världen så mycket fantanstiskt språk? - att låta gustaf fröding eller paul celan ljuda i sitt språk? - 'språket är som ett oändligt träd - med ständigt - nya rötter' - skriver göran sonnevi - ordet 'elitism' känns oftast som en aggression - som maktspråk - en term vissa använder om det de inte vill eller inte orkar förstå - det finns en nedbrytande kraft som vill ha ett slags plattspråk utan fogar och förbindelser - jag får ibland känslan att språket håller på att planas ut - reduceras till order - utrop eller gester - utan bindemedel - utan syntax"

Marianne Johansson sa...

"har poeten ett samhällsansvar? - katarina frostenssons svar: - man bör göra det man kan så bra man bara kan - tänka - skriva - vara uppmärksam - hålla sig öppen så långt det går - hålla språket vid liv - det ser jag som en viktig uppgift när språket i offentligheten blir allt fattigare - tristare - fåordigare - visst föds nya uttryck i tiden - idiom och rytmiska mönster - och de kan tillföra språket liv - men jag talar om det språk som möter oss i tv och vissa tidningar - löpsedelsspråk - nivellerat tal fullt av fasa och äckel inför allvaret - det är där hånet och översittartakterna finns! - i relation till det är det en uppbygglig uppgift att ägna sig åt att skriva och på så sätt bidra till att språket blir rikare - starkare - mer särskilt - jag tvivlar inte på att poesin kan ge starka - djupgående upplevelser - styrka och insikter - poeten kan bidra till en finare - mer personlig uppmärksamhet på vad som sker - dikten ka verka sinnesvidgande - och det är väl ett slags förändring - poesin kan kanske gripa in på ett mer direkt sätt i tankarna än vad prosan kan - eftersom den - i bästa fall - är mer koncis och omedelbar"

Marianne Johansson sa...

"hur förhåller du dig till metaforer? - katarina frostenssons svar: när jag var yngre var jag kategoriskt emot metaforer och liknelser - nu är jag mer likgiltigt öppen - det är bara inte min grej - jag tror inte jag kan skapa metaforer - nej - det är mig faktiskt främmande - avståndet har säkert att göra med viljan att komma verkligheten och språket in på benen - denna hopplösa - gnagande längtan ... den känns stundtals som en drift att göra slut på språket - utplåna det och få frid - jag har nog alltid känt att metaforen stoppar upp och 'förtjockar' språket - det är förvandlingen som är det väsentliga för mig - språket i rörelse - inte som stelnad - beundransvärd bild"

Marianne Johansson sa...

"finns det en motsättning mellan form och innehåll? - katarina frostenssons svar: - skriver man för att förmedla en ren och klar tanke - för att tänka det religiösa - som augustinus - eller för att måla blott - som almqvist sa... - de flesta rör sig väl däremellan - renodlar inte så hårt - längtan att vara klarare i tanken finns ofta hos mig och med den följer viljan att dränera språket - töma det på rytm - musik - ljudutsmyckning - jag tänker ofta på vilhelm ekelunds konflikt - som med tiden ledde honom in i fragmentets och tankespråkets värld - men hur jag än vrider och vänder på det är ljuden en del av tanken - och rytmen delaktig i att bygga upp det som skall uttryckas"

Marianne Johansson sa...

"är det svårare för en lyriker än en prosaförfattare att skapa fiktion? - katarina frostenssons svar: - det är naturligtvis svårt att få in en längre historia i en dikt - och varför skulle man försöka? - men fiktiva element - berättelsefragment och rollgestalter - kan förstås finnas med - poesin behöver inte vara personlig och självbekännande - jag anser att dikten bör öppnas åt många håll - vara intelligent - tillspetsat språk på skilda vis - jag läser gärna starkt språkorienterade poeter - problemet med dem är bara att deras poesi ofta blir så ensartad - så neurotiskt förskrämd inför det känslosamma - jag har svårt att kombinera dikt med den sortens renodling - jag förstår på många sätt viljan att avlägsna sig från det romantiska - från diktens jagfixering - men tror ändå att den strömningen - röstpoesin - med ursprung i romantiken - alltid kommer att leva kvar - och för mig vara den starkaste - för här får man höra språket skälva"

Marianne Johansson sa...

"vill du söndra spåket eller skydda det? - katarina frostenssons svar: - att blotta och skyla är en återkommande - dubbel rörelse - skygghet och tvingande - utlevande våld - vad det tycks handla om är en vilja att tvinga fram något i ljuset - få det att framstå klarare - genom själva undersökningen sker i bästa fall ett klarläggande som kan förändra på sikt - just genom att upplysa - jag tycker inte att driften att skyla över - skydda och beslöja är lika stark - det är bara så att det finns en gräns för hur långt man kan gå - vad man är mäktig att säga - när det tar slut blir det kortslutning - mörkt - och nästa tanke - rörelse - tar vid"

Marianne Johansson sa...

"blicken tycks vara viktig i flera av dina texter - hur tänker du över blicken - dess roll i relationen mellan subjekt och objekt? - katarina frostensson svar: - den riktade blicken kan ju vara så tvingande - 'granska' - 'spänna ögonen i' - 'nagelfara'- osv - det smärtsamma i det frontala är vad det rör sig om - det är fråga om en ursprungstrygghet - rädslan för att bli synad och allt som följer med det - som kvinna uppfattar man det våldet särskilt tydligt p g a sin förstärkta objektposition - att vara den som betraktas - som i så hög grad döms efter hur man visar fram sig - lusten att skjuta tillbaka blir stark - artemis och aktaion-myten - som jag dragits till - berör skillnader - och viljan att skifta perspektiv - att bli den som ser i stället för att vara en som ses/betraktas - vad det ursprungligen handlar om är en annan gräns - den mellan människa och gud - aktaion har inte rätt att se artemis naken"

Marianne Johansson sa...

"finns det en motsättning mellan text och röst? - katarina frostenssons svar: - faran med att tala om sina texter är att man sen får tugga orden man sagt i evighet... - ja detta med rösten - dikten har en oral rot - en muntlighet som är tidig - den gör sig inte sällan hörbar/kännbar - som ett tidigt mumlande - hummande - sorlande - något som föregår orden - det som skrivs ner - kanske börjar texten här - i de språkljuden - självklart finns det en motsättning mellan en text som är skriven och ordet röst - i mening mänsklig stämma - texten är skrift - avsaknad av kropp - man kan se rösten som begravd i skriften - och att denna döda röst väcks till liv när texten högläses (se vidare jesper svenbros 'myrstigar') - men det som jag erfar som röst i en text är inte den mänskliga stämma som högläser - det är en annan närvaro - spår och linjer inne i textmassan - som ger vinklar om hur det skrivna skall uppfattas - pauserna - brotten - mikrorytmiken - det är ungefär så undanglidande som det låter"

Marianne Johansson sa...

"känner du att du efter ett tjugotal böcker kommer närmare en kärna i ditt författarskap? - katarina frostenssson svar: - det finns nog flera kärnor - men även om jag kände dem - tror jag inte att jag skulle vilja uttala dem - det skulle kännas spöklikt - jag tror inte att man kommer dem närmre - man kretsar omkring - vad som händer är att de skrivs ut - de upphör att locka - om slätten är en bild som alltid återvänder hos mig - kunde jag likna det vid att fältet fylls mer och mer av förbrukade former och meningar - det kan kännas tungt - det gäller att försöka tömma fältet - få det att bli öde igen - att återfå längtan efter det där helt nya som man kände som ung författare - att saker och ting u p p t ä c k s "

Marianne Johansson sa...

"är skrivandet ett hantverk som man kan lära sig på en skrivarskola? - katarina frostenssons svar: - ibland verkar skrivskoleelever stirra sig blinda på den egna tidens texter - sakna tidsperspektikv - skrivskolorna har övertagit universitetets plats - de ger tid och ekonomisk möjlighet att ägna sig åt litteratur - jag ser dem som en plats för litteraturens växt och återväxt - och såna platser behövs - men jag är tveksam till om man kan lära sig något - ja imitera kanske - och ta efter vissa knep - har man ett starkt material kan man kanske få hjälp att bli klar lite snabbare - då handlar det som på många andra håll om effektivitet - något hantverk har jag aldrig någonsin lärt mig - bara betydelsen av att vänta och ha tålamod"

Marianne Johansson sa...

"vad vittnar ditt författarskap om? - katarina frostenssons svar: - begreppet 'vittneslitteratur' knyter jag till författare som tydligt berättar om en stark dramatisk - ofta avgränsad tid - men varje människa är ett vittne till sitt eget och andras liv och språket forslar vidare bilder av föremål - tidsfärger - uttryck - min dikt vittnar om min särskilda uppmärksamhet på världen - min känslighet för den - om avståndet - och längtan att överbrygga det - ett vittne är någon som står bredvid och - i bästa fall - iakttar så starkt han bara kan - det är en sådan intensiv blick från sidan man bör eftersträva - jag tänker vidare på att det är viktigt att ha en särskild vän som är vittne till ens liv"

Marianne Johansson sa...

"din senaste diktsamling heter 'karkas' - ordet får mig att associera till en karg plats på balkan - ligger det något i den tanken? - katarina frostenssons svar: - där ser man vad man kan utvinna ur ett ord - ordet kan mycket väl vara en plats - och balkanjordarna har många knotor i sig - ben som de anhöriga vill samla till hela kroppar att begrava - ordet 'karkas' betyder skrov - skelett - underbyggnad - jag är tilltalad av symmetrin i ordet - och av de starka konsonanterna förstås - det öppna vokalljudet - det är om bokstäver det i grunden handlar - jag kan hämta upp kar - rak - ras - as - krk krk - ur ordet - det är strängt - och ändå en lek - och det finska ordet karkasi betyder 'rymde - smet' "

Marianne Johansson sa...

"katarina frostensson är poet - dramatiker oh översättare - hennes senaste diktsamling 'karkas' (w&w) utkom hösten 2004 // rickard karlberg är poet och litteraturvetare - han debuterade i 'lyrikvännen' 2004" min anmärkning: hela detta inlägg är alltså avskrift ur tidskriften/ boken 'Lyrikvännen' - nämligen nr 1 år 2005 (jag prenumererade då på denna tidskrift ett tag...)

Marianne Johansson sa...

'LYRIKVÄNNEN' - SOM DÅ HANDHADES AV BL A DANIEL SJÖLIN - DEN NUMERA RIKSKÄNDISEN - stod alltså för ovanstående konversation mellan den stora poeten Katarina Frostensson - och en litteraturvetare - ej så känd som katarina frostensson själv - intressant vad en poet har att säga - jag skulle gärna vilja kalla mej själv poetiskt besläktad med denna poet - dock har jag ju inget sådant lyriskt arv som hon - hennes farfar - eller ngt liknande - var ju den kände psalmboksförfattaren...