måndag 14 juni 2010

expressionism och självkänsla

Upplagd av kl.

5 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

ur boken 'dikt att förklara' av helmer lång - utgiven år 1971 på kungl boktryckeriet p a norstedt & söner: - "edith södergran: 'till fots - fick jag gå genom solsystemen - innan jag fann den första tråden av min röda dräkt - jag anar ren mig själv - någonstädes i rymden hänger mitt hjärta - gnistor strömma ifrån det - skakande luften - till andra måttlösa hjärtan' - när edith södergran 1916 debuterade med 'dikter' - mottogs hennes lyrik med oförstående eller hån - för nutida läsare verkar detta förstlingsverk - och det mesta hon har skrivit - enkelt - naturligt - det är en fri vers - ett känslovibrerande parlando - där man ständigt förnimmer röstens tonfall - på ett egendomligt sätt är stilen intimt förknippad med södergrans sjukdom - fastän den naturligtvis också har formella förebilder (vilhelm ekelund - tysk och rysk expressionism) - men denna frigörelse från formens band ingår som ett naturligt led i diktprocessens terapi - sexton år gammal (1909) skrev edith södergran en dikt där diktionen redan är påtagligt personlig och bildspråket åskådligt - några månader tidigare hade hon fått veta att hon led av tbc - samma sjukdom som fadern avlidit i - men hon avvisar glädjen som ytlighet - en jordbunden fjäril - medan sorgen symboliseras av en fågel med stora starka vingar som bär högt över de vanliga mänskorna - dikten har redan ett kosmiskt perspektiv: - 'glädjen är en fjäril - som fladdrar lågt över marken - men sorgen är en fågel - med stora - starka - svarta vingar - de bära en högt över livet - som flyter nere i solljus och grönska - sorgens fågel flyger högt - dit där smärtans änglar hålla vakt - över dödens läger' - "

14 juni 2010 kl. 22:06
Marianne Johansson sa...

- "om edith södergrans diktning gäller - mer än om de flestas - de topelianska orden att 'sången är ur sorg utsprungen' - ur smärtan och sjukdomen sprang diktens friska källsprång - de första dikterna präglas av melankoli eller resignation - deras bildspråk är öppet och genomskinligt - höstens dagar är en symbolisk dikt: hösten är förgängelse - vintern är död - vinets krans representerar berusning (men kransen är också lidande - kärlek och död!) och mot den livsröda färgen står dödens vita - detta bildspråk kan förstås av alla - i sina sista dikter talar hon det med ännu större behärskning och skönhet - svårare tillgänglig ter sig den andra fasen av edith södergrans diktning - mot oförståelsen reagerade hon i diktsamlingen 'septemberlyran' (1918) med utmanande självhävdelse i företalet redan: 'min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner - det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är' - men det är inte bara en reaktion mot publiken - utan i lika hög grad en reaktion mot sjukdom och misär - på jorden var hon visserligen i sjukdomens band och ryska revolutionen hade gjort henne och hennes ensamma mor utfattiga - men i dikten var hon en överlägsen triumfator - ur liknande känsloläge hade fröding - plågad av själssjukdom och självanklagelser - höjt sig till en apoteos av den fria - friska övermänniskan - som skall strida 'trotsig och glad' och 'ädelmodig och vänsäll / bruka sin segers makt' ('aningar') - på samma sätt hämtar södergran styrka ur nietzsches förkunnelse och hans dikter inspirerar bilder och gestalter (o mina solbrandsfärgade toppar - eller de dionysiskt rusiga ryttarna - 'okända - lättsinniga - starka' - i 'skaparegestalter' -

14 juni 2010 kl. 22:24
Marianne Johansson sa...

" - men den stegrade temperaturen och hetsigheten i hennes nya lyrik hör också direkt samman med ryska revolutionen - medan hennes förstlingsverk kunnat kallas 'en den jagförsjunkna symbolismens sena höstblomma' (tideström) - är hennes nya dikter präglade av patos och reformiver - de röda ledde visserligen snart in revolutionen på diktatoriska vägar - men från börja upplevde den tsarfientliga edith södergran omdaningen som en befrielse - luften i det dåtida finland kände hon redan instängd - som dikten 'grimace d'artiste' från 1917 uttrycker med en effektfull 'grimas av konstnären' - 'jag har ingenting annat än min lysande mantel - min röda oförskräckthet - min röda oförskräckthet går ut på äventyr - i lumpna land' - äventyren sträcktes snart ut till kosmos - medan 'septemberlyran' skildrar hur människorna hör skaparens stämma och blir förenta med kosmos på hans bud - gör hon sig i 'rosenaltaret' själv till skapare - det är hon - inte gud - som i facklorna tänder stjärnorna ('facklor över jorden') och lyser upp 'varje nattlig gård i alperna' - i nietzsches och övermänskans landskap - i 'scherzo' talar hon som jämlike till den praktfulla stjärnenatten ('vi äro ett'): - 'sitter jag icke darrande på en lina av stjärnor...' - det kosmiska landskap där edith södergran nu rör sig är ett annat än de 'stjärneängder' som högromantikerna och ännu topelius (salamit och sulamit) var hemma i - diktaren är mera en suverän skapare av den art som rimbaud drömt om - rimbaud berömde sig av att han sökt uppfinna nya blommor - nya stjärnor - nya kroppar - nya språk!' - ('une saison en enfer') och utropade ('illuminations'): 'jag har spänt linor från klocktorn till klocktorn - blomsterslingor från fönster till fönster - kedjor av guld från stjärna till stjärna - och jag dansar' - på den linje som från rimbaud ledde fram till surrealismen under 1920-talet befann sig också södergran - hon träffar ju rentav på liknande bilder för sin skapande suveränitet som denna tidigare franske surrealist -

14 juni 2010 kl. 22:43
Marianne Johansson sa...

" - i den dikt vi har valt som typisk för den jagberusade och självsäkra edith södergran är två symboler centrala: den röda dräkten och hjärtat - deras samband med varandra understyks genom den parallella placeringen i slutet av första och sista meningen och upprepningen av hjärta: de knytes samman genom en assonans som även innefattar 'hänger' - ett ord som kan användas också om en dräkt! - redan i 'grimace d'artiste' har hon antytt den första av dem: den lysade manteln tolkas där som hennes 'röda oförskräckthet' - det röda är radikalismens färg - men det är (som i 'höstens dagar') också livets - och det är det blödande hjärtats - här representerar den röda dräkten tydligen något som hon söker sig fram till - hon måste gå genom solsystemen - innan hon funnit den första tråden: ord som led-tråd - ariadne-tråd - 'den röda tråden' - kommer en i tankarna - och de innebär alla något som leder till ljus och förklaring - när hon funnit den första tråden - anar hon redan ('ren' är ordinär finlandssvenska) sig själv - dvs har börjat finna sin egentliga personlighet - den suveräna - självsäkra - denna personlighet representeras också av hjärtat som hänger någonstädes i rymden - det nakna hjärtat är en välkänd symbol för den självutgivande diktaren - åskådligt har strindberg gestaltat den i inledningsdikten till 'sömngångarnätter' - där han liknar diktsamlingen i bokhandelns fönster vid kalvhjärtat som hänger blodigt och ännu darrande i slakteributiken: - 'där hänger på boklådsförnstet - en tunnklädd liten bok - det är ett urtaget hjärta - som dinglar där på sin krok' - edith södergrans hjärta i rymden hänger också - som kristus hängde på korset (en religiös symbolik är sällan fjärran i hennes dikter): som han är hon en världsfrälsare som förblött i smärta - men hjärtat liknar mera en brinnande fackla - ett blixtrande kraftcentrum - som sätter andra hjärtan i brand - lidelsen är så stark att hjärtat skakar luften - elden så stor att gnistorna inte faller: de strömmar ut - som brinnande lava - det är inte de vanliga mänskorna - inte invånarna i 'lumpna land' denna diktare riktar sig till - det är till de stora andarna - de som har ett krav på livet - en oändlig längtan: - 'måttlösa hjärtan' - ändå tycks hon ödmjukare här än i andra kosmiska dikter - hon poängterar genom att ställa den upplysningen först i dikten - på en egen rad - att hon fick gå till fots genom solsystemen - om detta 'fick' innebär ett tvång eller en tillåtelse kan man tveka om - men man observerar att 'fick' och 'fots' allittterar med det triumferande 'fann' : - det ger förbindelsen en positiv klang - att hon vandrat till fots - inte svävat som romantiska poeter gärna önskar i sådana samanhang - kan innebära en ödmjuket - hon använder sig av samma färdsätt i kosmos som kristus på jorden - men kanske vill edith södergran snarare understryka sin hemkänsla i universum: - hon känner sig sannerligen långtifrån vilsen i denna hisnande rymd - fastän hon inte inskränker sin rymdresa till vårt solsystem utan går 'genom solsystemen' - vilken stark kontrast till det ödsliga bruset - den kosmiska rysningen i viktor rydbergs 'vadan och varthän' eller 'kantat!' - där talar varje stjärna om förgängelse 'och stjärnsystemer släckes - i eterns djupa hav' - världsrymden hos södergran har samma hisnande oändlighet - men hon är själv en i stjärnornas ring - helt 'inne i stjärndunst' ('sherzo')" // Helmer Lång: 'Dikt att förklara'.

14 juni 2010 kl. 23:11
Marianne Johansson sa...

vid genomläsandet av detta - som jag skrev - eller kanske snarare: som jag 'skrev av' - för - i dag - exakt 4 år sedan - nämlich den 14 juni år 2010 - så har jag upptäckt två stycken smärre 'stavningsfel' - 'slarvfel': 'det skulle ha stått 'början' i st f 'börja' - liksom det ävenså skulle ha stått 'boklådsfönstret' i st f 'boklådsförnstet'...

14 juni 2014 kl. 09:00

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)