tisdag 1 juni 2010

sinziana ravini - en av henne författad recension...

Upplagd av kl.

6 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

"när per hagman slog igenom med 'cigarett' 1991 blev det ett ramaskri i litteraturvärlden - gick det att skriva om fotomodeller och champagne och ändå betraktas som författare? - samtidigt hyllades bret easton ellis 'american psycho' som kom ut samma år - snacka om dubbelmoral! - per hagmans karaktärer var minst lika dekadenta och känslomässigt avstängda - men de gick aldrig så långt som att mörda någon vilket gav boken lägre kultstatus - nu i efterhand minns jag även min egen dubbelmoral - jag tyckte om per hagmans böcker - men jag skulle aldrig i livet ha vågat erkänna det - som ung och vänster skulle man absolut inte läsa böcker som verkade förespråka en nyliberal anything-goes-attityd: - men jag 'är säker på att mina vänner satt och smygläste hagman de också - för någonstans under detta glamourösa överklasskimmer - där det värsta som kunde hända var att bli tillfälligt pank eller väldigt bakfull - kunde man ana en sorg - en desperat längtan efter 'äkthet' och 'medmänsklighet' - ja rentav ett 'sanningssökande' för att använda ett förlegat begrepp - nu har per hagman kommit med en ny bok efter sex års tystnad - 'vänner för livet' består av 600 sidor - på baksidan står att det är 'en berättelse om att jaga självständighet och ensamhet - om att längta efter tröst och en meningsfull tillvaro - men framförallt är det en stor och provocerande kärleksroman' - och provocerande är den allt - det verkar inte direkt ligga i per hagmans natur att skriva kärleksromaner - den enda kärlek de hagmanska karaktärerna brukar hysa är den till sig själva - om ens det -

1 juni 2010 kl. 15:02
Marianne Johansson sa...

- romanen hade inte tagit skada av att kortas ned en aning - men jag blir snabbt indragen i det starka berättarnuet som hela tiden bryts av tidshopp och vändpunkter - här finns fortfarande det hagmanska persongalleriet - de lyxiga miljöerna - mattheten och den krassa humorn - de vuxna barnen som aldrig växer upp - men något nytt har inträffat - karaktärerna är medvetna om sina sår och något mer tycks stå på spel - nämligen tron på kärleken - hagman har också blivit skarpare i sin skildring av klassamhället som han återger i två parallellt löpande historier som sick-sackar snyggt mellan högt och lågt - men här finns inga arv-och-miljö-darwinistiska vibbar - hagman visar att det inte spelar någon roll var du kommer ifrån - det kan gå åt helvete i alla fall - huvudkaraktärerna heter sophie och erik - sophie är en bortskämd men samtidigt osedd överklassflicka som växer upp i en kaviarströsslad hästkapplöpningsmiljö där båda föräldrarna är lika frånvarande - fadern jagar unga stalltjejer och modern nya klädesmärken - erik växer upp i en lika splittrad arbetarklassfamilj och börjar hänga med både raggare - punkare och technofreaks - hans farbror är ingen mindre än raggarlegenden eddie meduza som varken gillar 'punkjävlar' eller 'såssialdemokrater' utan 'goa gubbar' - bärs och 'fetta' -

1 juni 2010 kl. 15:11
Marianne Johansson sa...

- sophie hamnar snart i en sexuell erövringsjakt som leder raka vägen in i paris lyxprostitution - erik är i sin tur så kraftlös i sin önskan att behaga att han går med på att ligga med folk till höger och vänster - ett nej skulle bara såra folk i onödan - tänker han - till slut vet han inte längre vem han är och bestämmer sig för att fly till nice - där börjar han låtsas att han är brezjnevs bortsprungna barnbarn - det dröjer inte länge förrän även han hamnar i lyxprostitutionen som pågår längs nices promenadstråk - promenade des anglais - under tiden bestämmer sig sophie för att fly det förljugna parislivet för att plugga ekonomi i monaco - kanske inte det bästa stället för att finna själsro - det dröjer inte länge förrän deras vägar korsas och ett farsartat kärleksdrama sätter igång - den stora frågan är - kommer de ge upp sin egotrippade ensamhet för kärlekens tvåsamhet - eller inte? -

1 juni 2010 kl. 15:17
Marianne Johansson sa...

- bokens styrka är dialogerna - hagman är en mästare på att mejsla fram personer via oneliners och en intelligenssprakande jargong - han är oerhört trovärdig när det kommer till dråpliga situationer - som när en djupt deprimerad sophie ringer upp sin homosexuelle vän 'little boy' som är extatisk över sin nya kärlek och därmed oemottaglig för hennes sorg - hagman är också bra på att skildra tragiska situationer - som när erik har sex med en man i utbyte mot pengar - börjar gråta och manen ifråga märker det och lägger av - men han är mindre bra på att skildra kärleksmötena - jag har svårt för passager där sår genomborras av 'pilar av ljus' eller 'ordlösa sånger' klingar inuti - när allt är så självklart att 'ord blir överflödiga' - det är som om deepak chopra möter lady och lufsen - djupet känns påklistrat och den nyvunna naivismen inte särskilt trovärdig - men jag kanske misstar mig - en cyniker kan ju faktiskt bli romantisk igen - vad är då bokens grundhypotes? - att två människor först måste bli vänner med livet innan de kan bli vänner för livet - det är ingen superrevolutionerande insikt direkt - men i en tid där folk är rädda för både kärlek och allvar - är per hagmans roman en välbehövlig skräckhistoria" // SINZIANA RAVINI - Göteborgs-Posten - Kultur - lördagen den 15 maj 2010 // recenserad bok: 'Vänner för livet' av Per Hagman - utgiven på Bonniers förlag.

1 juni 2010 kl. 15:27
Marianne Johansson sa...

sinziana ravini är läsvärd - denna tjej som redan vid unga år hunnit bli mycket bildad på mer än ett sätt - tänk om jag hade haft dom möjligheterna när jag var i hennes ålder!!!

22 augusti 2010 kl. 06:53
Marianne Johansson sa...

'mannen' i st f 'manen'...

9 januari 2017 kl. 15:38

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)