onsdag 10 mars 2010

ämne: poesi

Upplagd av kl.

9 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

helga krook *grönska träd och träd som ser* - 99 sidor - Albert Bonniers Förlag - artikel av tommy olofsson - SvD Kultur onsd den 28 jan år 2009: "det finns något fascinerande i Helga Krooks diktning alltifrån debuten med *Bildvägg* 1997 - när hon nu ger ut sin fjärde diktsamling - *grönska träd och träd som ser* - börjar man alltmer ana hur sammanhållet hennes författarskap är och att det - trots sin oftast ordknappa och antydande karaktär - verkar ha ett inslag av progression - av berättelse - men vad är det som händer? - i sin debutbok skildrar poeten sig själv som havande - hennes graviditet har dels med orden att göra - dels tycks det röra sig om ett rent biologiskt havandeskap - att hon helt enkelt bär en människa i vardande inom sig - så här kan hon dubbelexponera detta motiv: *orden växer långsamt från kött till ord - kommer de ut ur kroppen betyder de död - din död som jag inte kan rymma och gömmer inom mig - du sover i mitt blod - jag sover runt dig* - vad helga krook gestalter är ofta en sorts vegetativ samhörighet med naturen - med grönskan och hela fotosyntesen - att hennes poesi ibland kan te sig aningen abrupt beror på att hon inte finner ord för denna harmoni - hon antyder en upplevelse - men biter sig i tungan - som om hon skulle riskera att avförtrolla sin upplevelse genom att artikulera den - hos helga krook finns även livsvånda och en känsla av språkets otillräklighet - men hennes harmonisökande dominerar - i sin närmast föregående diktsamling *mjölk och gator* från år 2004 - skildrar poeten hur det är att få ett barn - det är en underbar bok - fylld av en nästan djurisk samhörighetskänsla -

10 mars 2010 kl. 12:38
Marianne Johansson sa...

den nya diktsamlingen är tillägnad *eskil och ester* - jag gissar att det är poetens barn - tänker mig att det är åtminstone ett barn som hon vallar omkring i alla de parker - ibland lika intill förväxling och förblandning - som hon beskriver i sin nya bok - visst är det väl så att hon är ute med sina barn och vankar i parker i berlin - stockholm - new york och på gotland - parkerna är ofta namngivna - så att vi ska veta på vilken plats dikten utspelas - men på något sätt glider de ändå samman med varandra - och vad som hela tiden förbinder dem är en flod som heter elbe och följer med poeten och hennes barn var de än befinner sig - och i denna gamla slitna heraklitiska flod - ständigt föränderlig - en flod som drar sina stränder med sig och i vars närhet ingen kan undgå att ständigt förändras - som i en snabbt förbiilande dagdröm - ställer sig poeten - och flyter ändå med - nästan som om hon står på själva vatenytan eller flyter med likt en tummelisa på sitt blad -

10 mars 2010 kl. 12:50
Marianne Johansson sa...

i helga krooks första diktsamling möter vi träd som *störtdyker i den styva luften - dricker i djupa klunkar* - träden finns med genom alla hennes diktsamlingar och tycks utgöra en symbol med två sidor: å ena sidan utgör de fallossymboler i sin styvhet - å andra sidan står de för ett slags vegetativ beständighet och frid - hos helga krook ter sig symbolerna ofta dubbla - på samma sätt blandar hon språk - interfolierar sin svenska poesi med franska - tyska - engelska och latin - och hon låter parkerna glida ihop med varandra till ett slags enda arketypisk paradispark - där hon kan vistas med sin barn - som bäst är heklga krook när hon å ena sidan gestaltar sin närvaro - sin kontakt med barnen - å andra sidan samtidigt återger sina egna dagdrömmar och vuxna - nog så intellektuella associationer till exempelvis rilke och celan - alltså att hon är en uppmärksam mamma - i vegetativt förbund med naturen och sina barn - samtidigt som hon är upptagen av egna vuxenvärldsfantasier och litterära referenser -

10 mars 2010 kl. 12:59
Marianne Johansson sa...

och liksom i hennes första diktsamling är det konflikten mellan den vegetativa omedelbarheten och en intellektuell strävan efter ett konstnärligt gångbart språk som utgör en av de starkaste spänningarna i dessa dikter: *och bladveck - enorma slätter - inuti barneftermiddagarna - gräsljusets skiftningar - över boksidorna - mors ansikte* - det är bra och förtätat - som ett buskage i tiergarten mitt i berlin i slutet av maj månad - man anar att det kan vara mycket som gömmer sig där - men vet inte riktigt." // Tommy Olofsson - svd kultur 2009-01-28.

10 mars 2010 kl. 13:05
Marianne Johansson sa...

med anledning av kjell espmarks 80-årsdag skrev per mortensen följande i dagens nyheter den 15 februari 2010:

10 mars 2010 kl. 14:01
Marianne Johansson sa...

*poet med rätt att förtäta - författaren - litteraturvetaren och akademiledamoten kjell espmark vet aldrig hur en dikt ska sluta - men han vet att den är färdigskriven först när inga ord längre går att ändra eller ta bort - kjell espmark minns med ett lätt leende vad professorn martin lamm - en hans företrädare både som litteraturforskare vid stockholms universitet och som ledamot av Svenska Akademien - en gång hävdade: *Man ska inte blamera seminariet med att skriva poesi* - kjell espmark har emellertid förenat sin forskargärning med ett flitigt författade - inte minst av poesi - och utan att för den skull blamera stockholms universitets litteraturvetenskapliga institution - att både vara litteraturforskare och författare ser han som korsbefruktande - det ena hjälper det andra - en poet har glädje av den litteraturhistoriska överblicken - och behöver inte uppfinna hjulet på nytt - som literaturforskare har man glädje av att faktiskt veta hur dikt kommer till - och hur kommer en dikt till? - en tanke och känsla finns före dikten - men man ska inte tro att poeten bara översätter detta - en dikt börjar som en vag aning och visuell rytm - som man inte vet hur den ska gestalta sig i slutändan - dikten blir ett unikt instrument för att förstå livet och existensen: *dikten spjärnar mot verkligheten - och tvingar den till innebörd* - som han skrev i samlingen *mikrokosmos* år 1961 - det kan vara ett mödosamt arbete - åtminstone säger kjell espmark att man först är färdig med en dikt eller ett prosastycke *när man inte längre kan ändra eller stryka ett ord* - poesins väsen är förtätning och sinnlighet - men inte ens när varje ord är varsamt vägt är det ristat i sten - följaktligen har han delvis reviderat sig själv i det egna urvalet av dikter som han samlat i den i dagarna utkomna volymen *det enda nödvändiga - dikter 1956-2009* - bara en dikt från debuten - *mordet på benjamin* - är med - medan senaste samlingen och dess epitafier *vintergatan* från 2007 finns i sin helhet - kjell espmark tillägger lite blygsamt: - man är klyftigare när man skriver än när man kommenterar det man gjort - han återkommer till vikten av rytm och fascineras av hur översättningarna till franska respektive spanska av romanen *bela bartok mot tredje riket* (2004)får olika temperament än ursprungstexten - det var inte utan viss djärvhet och envishet kjell espmark nådde sin position som litteraturforskare - som förste svensk doktorerade han på en svensk som fortfarande var i livet: - jo det kan vara svårt att skriva om en person som inte sitter stilla och som kommer med nya ting hela tiden - men artur lundkvist var själv mycket hjälpsam och var till och med extra-opponent vid min disputation - volymerna *att översätta själen* och *själen i bild* (1975 och 1977) var pionärarbeten som gick - med hans ord - *ut på att omdefiniera den modernistiska traditionen från baudelaire - espmark ville visa hur *det inre gav uttryck åt det yttre* - då satt jag på en docenttjänst utan självklar förlängning - de båda böckerna argumenterade emellertid så framfångsrikt för ett nytt synsätt på modernismen och dess utveckling att det bidrog till hans professur 1978 vid stockholms universitet -

10 mars 2010 kl. 14:33
Marianne Johansson sa...

kjell espmark rädes inte heller att gissla makten - som i de sju romanerna från 1987-97 i sviten *glömskans tid* om ett folkhem i förfall - somliga kritiker anklagade honom då för att vara palmehatare - det finner han paradoxalt - bland annat därför att gestalerna i böckerna är sammansatta av flera personligheter - och bilden som spreds om honom som *mörkblå* har han svårt att förstå - jag är ju influerad av anarkismen - den är otänkbar som samhällsform - men en motkraft till makten - han är förvisso mäktig själv - där han sitter på Akademiens stol nummer 16 och som ledamot i Nobelkommitteen - eller? - alla i akademin har bara en röst när det gäller att välja nobelpristagare - och det är det goda argumentet som är avgörande."

10 mars 2010 kl. 14:39
Marianne Johansson sa...

även jag har - poetiskt - uttryckt mig i termer av 'havandeskap' - redan hösten år 1985 författade jag dessa poetiska rader: "jag är havande med tiden - endast döden vet när förlossningens ögonblick är inne - då är livet ute...."

10 mars 2014 kl. 08:05
Marianne Johansson sa...

'helga' i st f 'heklga'...

10 mars 2014 kl. 08:07

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)