recension av jan söderqvist i svd - film/nöje - den 30 januari 2009: "Revolutionary Raod - film av sam mendes med leonardo dicaprio - kate winslet m fl - frank har varit i paris - april hyser en längtan till teatern - i sina egna ögon är han och hon speciella människor som höjer sig över den konforma och konsumistiska mängden i 1950-talets usa -
när de aningslöst glider in i äktenskapet - är det mer än något annat denna övertygelse om den egna överlägsenheten som förenar dem - när barnen sedan börjar trilla in - så är det liksom inte riktigt på allvar - men när de väl har börjat bo in sig i den välordnade förorten - han för att dagligen pendla in till säljarjobbet på manhattan - hon för att vika tvätt och vårda barn i den modernt möblerade villan - börjar desperationen sakta komma krypande - det är april spelad av kate winslet som lider svårast och som är mest aktiv i sitt motståndsarbete - sedan hon gjort fiasko i en lokal amatöruppsättning - stegras vantrivseln till förbittrat ursinne - hon måste ut ocn bort till varje pris - och i de stunder hon anar att makens entusiasm och beslutsamhet i det aseendet inte motsvarar hennes - när han inte längre återspeglar en självbild hon kan uthärda - förbyts hennes kärlek till avsky - grälen blir gradvis alltmer brutala - frank - som spelas av leonardo dicaprio - är av ett annat virke - visst minns han att han en gång hade andra drömmar - och visst fyller arbetet honom med leda - men han vet att lindra den med sprit och vänsterprassel - dessutom finns det hos honom en kärlek till familjelivet och barnen - som elaka tungor må hävda beror på att han är på plats bara i begränsad omfattning - men den gör honom i alla fall mer medgörlig och kompromissvillig -
när april börjar driva ide´n att familjen ska bryta upp ur den kvalmiga idyllen och flytta till paris för att frank ska få utveckla sina diffusa talanger - är det inledningsvis smickrande - han låter sig förföras och spelar med - men när hon framhärdar trots nytillkomna hinder - försämras det äktenskapliga klimatet drastiskt -
om vi bortser från det uppenbara - att de unga älskande från 'titanic' nu förenas i vuxen ålder för att nu åter navigera i farliga farvatten - har denna filmatisering av richard yates återupptäckta succe´roman från 1961 två ingångar - å ena sidan är det här ett stycke svart satir med udden mot medelklassig anpasslighet och det förljugna välmåendets ritualer - å andra sidan en hjärtslitade tvåsamhetstragedi - som belyser den destruktiva dynamiken i ett förhållande som bygger på helt illusoriska ingångsvärden - det första spåret är mindre inressant och har utforskats av samme regissör med bättre resultat i 'american beauty' - det är en slående syn när alla de klonade kontorsslavarna i grå flanell väller ut från förortstågen över grand central station som blodet ur hissarna i 'the shining'- men det är en rätt billig poäng -
och mendes dragning åt kokett stilisering blir problematisk i förening med naturalismen i de snabbt eskalerande grälen - den kapslar in dem i dekorativ collofan - men det är ändå här som energin i filmen finns - och även om alla nu hyllar winslets prestation är det ccaprio som har fått nyanserna och komplikationerna på sin lott och som är extraordinärt fascinerande att se - oavsett om man betraktar april som en kvinnlig martyr eller en dum gås eller bägge delarna - förblir winslets material förhållandevis stumt -
'revolutionary road' kan ses som ett svar till den tolstoy som menade att alla lyckliga familjer är varandra lika - medan den olyckliga familjen är olycklig på sitt speciella sätt - här skildras olyckans banalitet med stundtals bedövande kraft." // Jan Söderqvist - 'film/nöje' SvD 2009-01-30.
6 kommentarer:
recension av jan söderqvist i svd - film/nöje - den 30 januari 2009: "Revolutionary Raod - film av sam mendes med leonardo dicaprio - kate winslet m fl - frank har varit i paris - april hyser en längtan till teatern - i sina egna ögon är han och hon speciella människor som höjer sig över den konforma och konsumistiska mängden i 1950-talets usa -
när de aningslöst glider in i äktenskapet - är det mer än något annat denna övertygelse om den egna överlägsenheten som förenar dem - när barnen sedan börjar trilla in - så är det liksom inte riktigt på allvar - men när de väl har börjat bo in sig i den välordnade förorten - han för att dagligen pendla in till säljarjobbet på manhattan - hon för att vika tvätt och vårda barn i den modernt möblerade villan - börjar desperationen sakta komma krypande - det är april spelad av kate winslet som lider svårast och som är mest aktiv i sitt motståndsarbete - sedan hon gjort fiasko i en lokal amatöruppsättning - stegras vantrivseln till förbittrat ursinne - hon måste ut ocn bort till varje pris - och i de stunder hon anar att makens entusiasm och beslutsamhet i det aseendet inte motsvarar hennes - när han inte längre återspeglar en självbild hon kan uthärda - förbyts hennes kärlek till avsky - grälen blir gradvis alltmer brutala - frank - som spelas av leonardo dicaprio - är av ett annat virke - visst minns han att han en gång hade andra drömmar - och visst fyller arbetet honom med leda - men han vet att lindra den med sprit och vänsterprassel - dessutom finns det hos honom en kärlek till familjelivet och barnen - som elaka tungor må hävda beror på att han är på plats bara i begränsad omfattning - men den gör honom i alla fall mer medgörlig och kompromissvillig -
när april börjar driva ide´n att familjen ska bryta upp ur den kvalmiga idyllen och flytta till paris för att frank ska få utveckla sina diffusa talanger - är det inledningsvis smickrande - han låter sig förföras och spelar med - men när hon framhärdar trots nytillkomna hinder - försämras det äktenskapliga klimatet drastiskt -
om vi bortser från det uppenbara - att de unga älskande från 'titanic' nu förenas i vuxen ålder för att nu åter navigera i farliga farvatten - har denna filmatisering av richard yates återupptäckta succe´roman från 1961 två ingångar - å ena sidan är det här ett stycke svart satir med udden mot medelklassig anpasslighet och det förljugna välmåendets ritualer - å andra sidan en hjärtslitade tvåsamhetstragedi - som belyser den destruktiva dynamiken i ett förhållande som bygger på helt illusoriska ingångsvärden - det första spåret är mindre inressant och har utforskats av samme regissör med bättre resultat i 'american beauty' - det är en slående syn när alla de klonade kontorsslavarna i grå flanell väller ut från förortstågen över grand central station som blodet ur hissarna i 'the shining'- men det är en rätt billig poäng -
och mendes dragning åt kokett stilisering blir problematisk i förening med naturalismen i de snabbt eskalerande grälen - den kapslar in dem i dekorativ collofan - men det är ändå här som energin i filmen finns - och även om alla nu hyllar winslets prestation är det ccaprio som har fått nyanserna och komplikationerna på sin lott och som är extraordinärt fascinerande att se - oavsett om man betraktar april som en kvinnlig martyr eller en dum gås eller bägge delarna - förblir winslets material förhållandevis stumt -
'revolutionary road' kan ses som ett svar till den tolstoy som menade att alla lyckliga familjer är varandra lika - medan den olyckliga familjen är olycklig på sitt speciella sätt - här skildras olyckans banalitet med stundtals bedövande kraft." // Jan Söderqvist - 'film/nöje' SvD 2009-01-30.
Skicka en kommentar