"Konsten att skriva läsvärt om sig själv - att berätta om sitt eget liv kan tyckas vara en lätt uppgift men är ibland det svåraste som finns - det kan jag intyga efter att just ha avslutet mina memoarer - som pensionär har jag också läst ett stort antal självbiografier skrivna av andra - de flesta är intressanta som tidsdokument men föga spännande som litteratur: omständliga - fulla av triviala detaljer - alltför angelägna att vara alla till lags - endast ett fåtal lyckas fånga läsarens uppärksamhet från början och behålla den till slutet - svårigheten består inte bara i att avgöra vad som skall berättas och vad som skall förtigas utan också i att välja en litterär form för berättandet -
ett vanligt mönster är bekännelsen - en genre som Sankt Augustinus introducerade på 400-talet - här gäller det att ångestfyllt berätta om rejäla synder - följda av en dramatisk omvändelse - då det i träsket nedsjunkna berättarjaget ser ljuset och blir frälst - mönstret återfinns bland annat i Sven Lidmans memoarer men även i P O Enquists aktuella *ett annat liv* - där den slutliga räddningen ur alkoholismen utgör bokens klimax -
att dess texter gör intryck beror inte minst på deras förankring i en religiös tradition - och att livet i synd skildras med övertygande ångest och svärta - när alltigenom sekulariserade livsnjutare *bekänner* sina försyndelser låter det däremot oftast som banalt skryt - läsaren tappar snart intresset - oasett hur många pikanta sexskandaler som avslöjas -
ett annat mönster för självbiografier är bildningsromanen - en genre som odlats av Goethe och senare romantiker - grundschemat är att berättarjaget efter stormiga ungdomsår kommer ut i världen och utsätts för prövningar tills han/hon slutligen - ofta med hjälp av ädla vägvisare - tillägnar sig insikter som leder till mognad och visdom -
det är ett mönster som frestar pensionerade professorer som mig men också amerikanska presidenter som Barack Obama - om man inte kryddar med ödmjukhet är dock risken stor att man framstår som en odräglig besserwisser - ett annat frestande men farligt mönster är hämndromanen - där berättarjaget utsätts för nesliga övergrepp men återkommer som greven av Monte Cristo för att göra upp räkningen med sina fiender - Strindberg och Maja Lundgren har visat att det går att göra litterär konst av det mönstret - men det bör nog ändå undvikas - om man inte har en bra advokat - fast en självbiografi utan konflikter lär inte locka många läsare - i varje fall inte mig." /Detta var alltså en krönika skriven i Svenska Dagbladet den 11 april år 2009 av LARS LÖNNROTH.
5 kommentarer:
"Konsten att skriva läsvärt om sig själv - att berätta om sitt eget liv kan tyckas vara en lätt uppgift men är ibland det svåraste som finns - det kan jag intyga efter att just ha avslutet mina memoarer - som pensionär har jag också läst ett stort antal självbiografier skrivna av andra - de flesta är intressanta som tidsdokument men föga spännande som litteratur: omständliga - fulla av triviala detaljer - alltför angelägna att vara alla till lags - endast ett fåtal lyckas fånga läsarens uppärksamhet från början och behålla den till slutet - svårigheten består inte bara i att avgöra vad som skall berättas och vad som skall förtigas utan också i att välja en litterär form för berättandet -
ett vanligt mönster är bekännelsen - en genre som Sankt Augustinus introducerade på 400-talet - här gäller det att ångestfyllt berätta om rejäla synder - följda av en dramatisk omvändelse - då det i träsket nedsjunkna berättarjaget ser ljuset och blir frälst - mönstret återfinns bland annat i Sven Lidmans memoarer men även i P O Enquists aktuella *ett annat liv* - där den slutliga räddningen ur alkoholismen utgör bokens klimax -
att dess texter gör intryck beror inte minst på deras förankring i en religiös tradition - och att livet i synd skildras med övertygande ångest och svärta - när alltigenom sekulariserade livsnjutare *bekänner* sina försyndelser låter det däremot oftast som banalt skryt - läsaren tappar snart intresset - oasett hur många pikanta sexskandaler som avslöjas -
ett annat mönster för självbiografier är bildningsromanen - en genre som odlats av Goethe och senare romantiker - grundschemat är att berättarjaget efter stormiga ungdomsår kommer ut i världen och utsätts för prövningar tills han/hon slutligen - ofta med hjälp av ädla vägvisare - tillägnar sig insikter som leder till mognad och visdom -
det är ett mönster som frestar pensionerade professorer som mig men också amerikanska presidenter som Barack Obama - om man inte kryddar med ödmjukhet är dock risken stor att man framstår som en odräglig besserwisser - ett annat frestande men farligt mönster är hämndromanen - där berättarjaget utsätts för nesliga övergrepp men återkommer som greven av Monte Cristo för att göra upp räkningen med sina fiender - Strindberg och Maja Lundgren har visat att det går att göra litterär konst av det mönstret - men det bör nog ändå undvikas - om man inte har en bra advokat - fast en självbiografi utan konflikter lär inte locka många läsare - i varje fall inte mig." /Detta var alltså en krönika skriven i Svenska Dagbladet den 11 april år 2009 av LARS LÖNNROTH.
Skicka en kommentar