tisdag 9 mars 2010

den dag som idag kallas tisdagen den 9 mars - 2010

Upplagd av kl.

6 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

*för prövade fysiker återstår endast poesin- ord för det osägbara - kvantfysiken tvingade den vetenskapliga vokabulären att överge sin bokstavlighet - den vetenskapliga revolutionen skapade också en språklig - 'språket här kan på sin höjd användas som i diktkonsten' - som niels bohr uttryckte saken - vetenskapen vill exakthet - den vill säga klotets bana - skivans rotation - planetens rörelse - den vill ha precision i läge - hastighet och massa - den vill tala utan tvekan - den vill säga kraft - moment och energi och veta vad den menar - vad vill poesin? den vill veta det som finns kvar när språket vänt sin bokstavliget ryggen - den vill trängas under orden: omfamna deras mellanrum - rida på deras axlar - den vill tro sig veta vad den menar - för att sedan tala och förvånas över att den säger något annat - vetenskapens språk är ett för klot - skivor - planeter - förmedling är en fysisk upplevelse - liksom det vardagliga språket är dess vokabulär formad av det kroppsligt erfarbara - är stenen tung? detta kan du ropa så att någon hjälper dig att bära - du kan blicka in i din älskades ögonfärg och viska 'blå!' - du kan säga att regnet faller och att solen står i zenit - naturvetenskapen är till stora delar ett översättningsarbete mellan matematik och dagligt tal - i ständig pendelrörelse mellan dessa båda uttryckssätt i sina försök att få dem att mötas - inom fysiken skedde deras möte länge utan någon språkförbistring: i klassisk mekanik kan beskrivningen av droppes fall och solens färd över himlen iklädas verbal eller matematisk dräkt utan att inebörden ändras - du slänger integralerna åt sidan - men det fortsätter att regna - trött på talet tillgriper du ekvationer - solen gassar oförtrutet - newtons lagar är desamma oasett om de formuleras i ord eller symboler: den totala kraften på ett föremål är lika med ändringen i rörelsemängd oberoende av uttryckssättet -

9 mars 2010 kl. 12:27
Marianne Johansson sa...

den klassiska fysiken visste vad en menade med 'nu' - när albert einstein år 1905 lade fram sin speciella relativitetsteori gjorde han det svårare att tala - den revolution som följde var lika mycket språklig som naturvetenskaplig: plötsligt menade den springande kvinnan någonting annat med tid än den sittande mannen - 'samtidigt' förlorade sin absoluta klang - vad menade einstein med tid? - han menade att 'tid är det som klockor mäter' - en sådan banal förståelse av tid befriar forskaren från metafysisk preblematik - men särskiljer samtidigt det vetenskapliga tidsbegreppet från det vardagliga - och innebär i detta en begränsning av fysikens anspråk - genom att inskränka sin förståelse av tid till det som kan avläsas från en urtavla krymper också den fysikvetenskap som härbärgerar ett sådat tidsbegrepp till att enbart beskriva tiden som teknologisk konstruktion och matematisk abstraktion -- einsteins definition av tid kan i någon mening sägas vara ett specialfall av ordets mer allmänna betydelse - en vässning av begreppet för att göra det skarpare och därmed mer exakt - även om tiden i einsteinsk bemärkelse inte förmår omfamna den mänskliga upplevelsen av tid och även om den visat sig besitta oväntade karaktärsdrag innebär denna definition inga kognitiva svårigheter: vi vet alla vad det betyder att titta på klockan - i och med formuleringen av kvantmekaniken under 1900-talets tre första decennier fördjupades vetenskapens språkliga dilemma: den nya teorin för materiens minsta beståndsdelar ställde fysikern inför situationer där hennes språkbruk till synes sade emot sig självt - hon ville beskriva ljuset och kallade det för partikel - men såg det interferera med sig självt på vågors vis - hon talade om ljusvågor - och såg ljuspartiklar studsa som bollar i sina experiment - hon försökte beskriva banan för en elektron: hon såg dess spår i laboratioriets dimkammare - men visste samtidigt att elektronen så fort hon tittade bort flydde in i ett obestämt mittemellan-vara där den inte kände någon välbestämd färdväg - mot kvantteorins paradoxer hjälpte inga snävningar av begreppen - varje försök att med språkets hjälp göra tillvaron begriplig ledde till en upplösning av ordens mening -

9 mars 2010 kl. 12:48
Marianne Johansson sa...

problemet med språklig betydelse har inom fysiken två ansikten: det aktualiseras dels i etableringen av en korrespondens mellan matematik och språk - dels i sökandet efter en länk mellan en bild eller ett sakförhållande å ena sida och språk och matematik å andra - kvantmekaniken erbjuder båda typer av svårigheter - en av dess kanske största konceptuella utmaningar är de kvantmekaniska tillståndens beskrivning som en matematisk summa av möjligheter - som tycks kollapsa i aktualiseringen av en av dessa möjligheter först då en mätning genomförs - före observationen kan till exempel den fullständiga fysikaliska reprentationen av tillståndet för en elektron med två möjliga tillstånd T1 och T2 vara 1 genom roten ur 2 x (T1 + T2) - vilken verklighet - och därmed vilken språklig beskrivning - som svarar mot en sådan utsaga är inte uppenbart - trots att den matematiska formalismen är fullt utvecklad och med god precision kan användas för att förutsäga experiment - elektronen är inte antingen det ena eller det andra - är den ingetdera eller både-och?

9 mars 2010 kl. 13:01
Marianne Johansson sa...

den nya fysiken tvingar vetenskapsvokabulären att överge sin bokstavlighet - forskaren måste finna sig i att nyttja ett språk fullt av reservationer och motsägelser - vänja sig vid att meningen hos varje begrepp är kontextspecifik - uppförandet hos den verklighet som vi genom det senaste seklets utveckling av experimentell teknologi tillåts närma oss och som den moderna fysiken har att beskriva står i skenbar konflikt med vår vardagliga erfarenhet - därmed uppstår behovet av ett vetenskapligt språk som förmår gestalta det översinnliga - som möjliggör förmedling av forskarens matematiska eller intuitiva insikt även till människor utanför de fysikaliska praktiken - med vilket språk talar man om det ofattbara? - kanske delar den modera fysiken sin språkliga problematik med religionen: den som söker förmedla en religiös upplevelse tvingas på samma sätt att överge det bokstavliga språket - vilket speglas i mångfalden av ekumeniskt rotade diktare - också den religiösa upplevelsens förmedling försvåras av att det språk som finns att tillgå bär den vardagliga erfarenhetens prägel - mark s burrows - professor i kristendomens historia - har beskrivit det som att 'verkligheten gör motstånd mot oss - den är oviss - den överstiger oss - den överraskar oss - språk är en brottning - vi lever på en gränslinje' - den som inlåter sig i en sådan brottningsmatch med språket tvingas att ta till nya grepp - werner heisenerg - en av kvantmekanikens centralgestalter - beskriver i en essä om vetenskaplig förståelse hur vännen och kollegan niels bohr 'använder den klassiska mekaniken och kvantteorin som en målare använder färg och pensel - genom färg och pensel bestäms inte bilden och färgen är aldrig exakt som i verkligeten - men om man ser bilden - precis som målare - för sitt inre öga så kan den med penselns och färgens hjälp bli synlig även för andra - om än på ett ofullkomligt sätt -

9 mars 2010 kl. 13:19
Marianne Johansson sa...

till försvar för bohr - som av andra fysiker kritiserades för att envisas med att i sin atomteori tala om hur atomernas elektroner kretsade kring kärnan i väldefinierade banor även när denna beskrivning visade sig problematisk - skriver heisenberg: 'det är /.../ inte alls säkert att bohr själv tror på elektronbanorna i atomen - men han är övertygad om att bilden är riktig' - liksom den religiösa texten - och poesin - kämpar det vetenskapliga språket med att ge språkdräkt till en verklighet som föredrar att förbli naken - och den metaforiska bilden är det enda sätt att närma sig denna uppgift - även den kvantmekanik som lämnat den klassiska fysikens bokstavlighet bakom sig är alltså beroende av ett kroppsligt präglat språk för att förmedla sina insikter - bohr ansåg att det ligger i vetenskapens natur att den använder sig av begrepp som direkt svarar mot fysiska upplevelser - den förmedlande länken till den subatomära verkligheten - mätapparaturen - är klassisk - och mätresultaten avläses i sista hand alltid med sinnenas hjälp - en fysikvetenskap som upphört att förhålla sig till det naturliga språkets naiva begrepp är - menade bohr - inte längre någon vetenskap - risken med en forskningspraktik som genom att ha överskridit gränsen för det sinnligt gripbara enbart kan laborera med analogier - är dock uppenbar: även med medvetenhet om att bilden av atomen som ett välordnat solsystem har en begränsad tillämpliget och i vissa sammanhang helt enkelt är falsk - präglar en sådan bild det sätt på vilket man förmår tänka på atomen - men förmodligen löper den verksamme forskaren mindre risk än lekmannen att förledas av metaforiken - sin abstraktion till trots är det matematiska tecknet mer gripbart än den flyktiga elektronens kanske-existens mellan våg och partikel - och en kroppsligt baserad intuition för fysikaliska fenomen ersätts hos teoretikern med en upparbetad känsla för det matematiska ramverket - inom detta ramverk är det kanske också möjligt att på sikt etablera en begreppslig förståelse av de fenomen som helt saknar klassisk motsvarighet - niels bohr liknade själv fysikerns belägenet vid den strandsatte sjöfararens - i ett land 'där människorna talar ett helt främmane språk' - man får - slog han fast - försöka 'känna sig fram' - så gott man förmår - man trevar sig fram med hjälp av språket - men man trevar sig också fram till det: språkförståelse och språklig mening kan sägas uppkomma då man genom nyttjande av språket säter det i relation till det upplevda - när det som skall beskrivas ligger utanför sfären för det direkt erfarbara följer det att språket måste lämna sina anspråk på konkretion och i stället verka poetiskt - genom metafor och analogi -

9 mars 2010 kl. 13:44
Marianne Johansson sa...

bohr kommer till sama slutsas: 'vi måste vara på det klara med att språket här på sin höjd kan användas som i diktkonsten - där gäller det ju inte heller att framställa exakta sakförhållanden utan snarare att framkalla bilder i lyssnarens medvetade och etablera tankeförbindelser' ett sådant impressionistiskt förhållningssätt till språket behöver inte innebära en begränsning av dess sanningsanspråk - utan tillåter det tvärtom att närma sig en sanning större än den logiska - 'sanningen - för att tala med nietzsche - 'är en armee av troper' - språket är oprecist och tvingar oss att bli poeter - den moderna fysikens omvälvande resultat har samtidigt kullkastat språket och placerat det i centru för den naturvetenskapliga praktiken - men dess betydelse är inte i första hand instrumentell - det som framträder genom språklig gestaltning är intimt sammanbundet med och omöjligt att separera från språket självt - mer än ett sätt att förmedla verkligheten blir språket någonting att samtidigt uppleva och konstruera den genom - niels bohr skulle säkerligen instämma med harry martinsons invändning mot bilden av språket som verktyg: 'kalla det snarare en fiol än en tång'" /HELENA GRANSTRÖM i Svenska Dagbladet *UNDER STRECKET* - DEN 4 MARS 2009. Helena Granström ÄR DOKTORAND I MATEMATISK FYSIK VID STOKHOLMS UNIVERSITET - essäist och författare till boken *ALLTINGS MÅTT*.

9 mars 2010 kl. 14:00

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)