denna recension fanns att läsa den 30 januari år 2009 i Svenska Dagbladet - *nöje* - skriven av kristin lundell - konsert - OASIS - Globen - onsdag (antagligen 28 januari 2009): " *är det någon här inne som är från england?* - publikens respons på liam gallaghers fråga ger en hint om att de som fortfarande orkar bry sig om oasis - tio år efter att det slutade göra bra skivor - antingen är exil-britter eller anglofiler som i hjärtat bor i england och tycker att baconchips är en alldeles ypperlig uppfinning - och nog hade det kunnat bli en värdig kväll med ett av 90-talets bästa brittiska band om det inte hade varit så uppenbart att bandet på scen inte alls verkar bry sig om den tid då de hade betydligt färre nollor på bankkontot - faktum är att oasis inte verkar bry sig om något - allra minst om att förvalta sin historia - de är snarare så uttråkade att de skulle överleva ett kärnvapenkrig - med intakta frisyrer - av blotta anledningen att de är just för uttråkade för att orka ge upp -
*är det någon som kan ett skämt?* frågar liam gallagher publiken innan han vänder på klacken och sätter sig på en förstärkare bredvid trummorna - sedan sitter han där som en fyraåring medan gitarristen gem och basisten andy bell ser obekväma ut på sin sida av scenen - noel gallagher pysslar ensamt med sin gitarr på andra sidan - stämningen är kall och lite pinsam - under konsertens hundra minuter säger noel inte ett ord till sina bandmedlemmar och de övriga byter bara några ord med varandra - oasis må bygga sitt band på broderskap i ordets faktiska betydelse - men inte i den symboliska - det hade behövts en hel armada av fengshui-konsulter för att skapa bra energi på scen - för trots att liam gallagher en gång i tiden var ohotat cool med sin stil och vaggande gång - har den nonchalans som förut var en del av charmen nu blivit till dryghet - är det såhär urtrist han är när han bara halsar vatten på scen förstår jag inte varför någon ansvarig inte trycker en öl i handen på honom - för problemet med konserten är inte att det är dåligt - trots liams förkylda röstkrax blir det på sina håll ganska bra - det jag däremot inte förstår är varför oasis har så himla tråkigt och vad det egentligen är som de surar över? - att vara firad rockstjärna är faktiskt ingen mänsklig rättighet." // kerstin Lundell - svd /nöje.
2 kommentarer:
denna recension fanns att läsa den 30 januari år 2009 i Svenska Dagbladet - *nöje* - skriven av kristin lundell - konsert - OASIS - Globen - onsdag (antagligen 28 januari 2009): " *är det någon här inne som är från england?* - publikens respons på liam gallaghers fråga ger en hint om att de som fortfarande orkar bry sig om oasis - tio år efter att det slutade göra bra skivor - antingen är exil-britter eller anglofiler som i hjärtat bor i england och tycker att baconchips är en alldeles ypperlig uppfinning - och nog hade det kunnat bli en värdig kväll med ett av 90-talets bästa brittiska band om det inte hade varit så uppenbart att bandet på scen inte alls verkar bry sig om den tid då de hade betydligt färre nollor på bankkontot - faktum är att oasis inte verkar bry sig om något - allra minst om att förvalta sin historia - de är snarare så uttråkade att de skulle överleva ett kärnvapenkrig - med intakta frisyrer - av blotta anledningen att de är just för uttråkade för att orka ge upp -
*är det någon som kan ett skämt?* frågar liam gallagher publiken innan han vänder på klacken och sätter sig på en förstärkare bredvid trummorna - sedan sitter han där som en fyraåring medan gitarristen gem och basisten andy bell ser obekväma ut på sin sida av scenen - noel gallagher pysslar ensamt med sin gitarr på andra sidan - stämningen är kall och lite pinsam - under konsertens hundra minuter säger noel inte ett ord till sina bandmedlemmar och de övriga byter bara några ord med varandra - oasis må bygga sitt band på broderskap i ordets faktiska betydelse - men inte i den symboliska - det hade behövts en hel armada av fengshui-konsulter för att skapa bra energi på scen - för trots att liam gallagher en gång i tiden var ohotat cool med sin stil och vaggande gång - har den nonchalans som förut var en del av charmen nu blivit till dryghet - är det såhär urtrist han är när han bara halsar vatten på scen förstår jag inte varför någon ansvarig inte trycker en öl i handen på honom - för problemet med konserten är inte att det är dåligt - trots liams förkylda röstkrax blir det på sina håll ganska bra - det jag däremot inte förstår är varför oasis har så himla tråkigt och vad det egentligen är som de surar över? - att vara firad rockstjärna är faktiskt ingen mänsklig rättighet." // kerstin Lundell - svd /nöje.
Skicka en kommentar