tisdag 9 mars 2010

anneli jordahl

3 kommentarer:

Marianne Johansson sa...

ur dagens nyheter den 29 augusti 2009: anneli jordahl har fått massor av kritikerberöm för sin nya bok *jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet)* - en historisk roman om den svenska författaren, tänkaren och lärarinnan ellen keys liv - där en passionsfylld men också oförlöst kärlekshistoria med litteraturkritikern och löjtnanten urban von feilitzen spelar en avgörande roll - varför har du dragit fram just de här figurerna från 1800-talsskuggorna? - idag är det knappast någon som läser ellen key - och som så många andra uppfattade jag henne mest som en människa med ganska urmodiga åsikter om exempelvis kvinnans plikt att vara moderlig - men så läste jag en antologi som tog upp hennes arbete och liv ur olika aspekter och insåg hur djärv hon faktiskt var - det 1880-tal som hon började verka i var en otroligt omvälvande tid - och hon var drivande i en kvinnlig frihetsrörelse och skrev om äktenskapet och barnuppfostran på ett väldigt radikalt sätt - fast det som fick mig att gå i gång var kärlekshistorien med von feilitzen - att den kunde pågå så länge - i tolv år - ja på ett sätt under ett helt liv... och att det ändå aldrig b l e v något - förhållandet beskrivs som 'en kärlek som i stället för hud mot hud handlade om papper mot papper' - de brevväxlade intensivt men fick aldrig till det fysiskt - varför då? - det här var visserligen en tid när folk börjat skilja sig - men von feilitzen som var gift och hade fyra barn och bodde på en herrgård förmådde sig inte till att göra det - kanske var han olyckligt kär i sin egen fru - medan ellen key var den som verkligen såg honom - och så var han nöjd med det - för mig var det en utmaning att försöka skildra detta - särskilt som hon begärde tillbaka sina brev och brände dem - hon ville inte att omvärlden skulle veta något om förhållandet - och nu har du skrivit nya brev - undertecknade med hennes namn i din roman... - får man göra så? - ja - det får man - dels gjorde hon själv historien offentlig sent i livet för en litteraturforskare - dels har jag gjort något mer än bara en kärlekshistoria av breven - de som kan sin key märker hur jag vävt in hennes ideer och tankevärld där -

Marianne Johansson sa...

hon var också själv en person som på sin tid propagerade stenhårt för yttradefriheten och den konstnärliga friheten - om det är någon som skulle ställt sig på min sida och gett mig lov att fantisera om ellen key så är det ellen key - visst tänkte jag på det etiska att skriva brev under andras namn - men det blev ju aska över alla de där orden - jag ville sy ihop papperslapparna igen -

Marianne Johansson sa...

du har skrivit mycket om klass - i reportageboken *klass - är du fin nog* beskriver du din egen arbetarklassbakgrund och svårigheten att ta sig *uppåt* utan de rätta förutsättningarna - *att besegra fru J* handlar om elsie johanssons klassresa - nu har du lyft fram en person som föddes rakt in i en bildad överklass - varför då? - för att det är tråkigt med förutsägbara författare - men också för att jag tycker att det är spännande med motsägelsefulla människor - som ellen key - dessutom höll hon på arbetarklassen - intresserade sig för den och arbetade för att folk skulle få det bättre - det här är din romandebut - hur är det att ta steget från fakta in i fiktionen? - skillnaden är enorm - man kan inte komma undan med att skriva *hon satt där och kände så* - man måste få fram en känsla genom kanske bara en gest hos sin romanfigur - och så måste man hitta nya ord för dem som slitits ut - som ordet kärlek - hur gick du till väga för att få fram tidskänslan? - först gick jag helt in i epoken genom att studera biografier och böcker om hur stockholm såg ut - besökte huset vid vättern som ellen key byggde när hon blivit framgångsrik - men sedan började jag skriva från noll och lät det jag sugit i mig stanna i bakhuvudet - det skulle inte bli någon dokumentärroman - det är ingen som kan veta vad som rörde sig i ellen keys huvud - romanen känns filmisk - är det medvetet gjort? - ja - och jag ville att de viktigaste personerna som dök upp i hennes liv skulle göra rejäla hollywoodentreer - som när hon möter löjtnant von feilitzen: *han kom emot henne på djurgårdsbron...* - bron i boken är förresten den som står där än i dag - och som byggdes först något årtionde efter att deras möte äger rum - men det brydde jag mig inte om - jag skulle ha den där djurgårdsbron! - för att den är så romantisk med alla sina statyer med virila män och vackra kvinnor." /Pountus Dahlman /litteratur@dn.se